hmmmm.. .

Ja, vart ska man börja?

Kan börja med att jag har avslutat min kurs i Malmö iallafall. Jag har fått lära känna en helt underbar grupp med människor. Jag har fått lära mig en massa saker faktiskt, både om vårt samhälle, Danmark och mig själv. De 12 veckorna jag gick där fick jag verkligen kämpa för att vara kvar, jag har övervunnit en del av rädslan jag har för att snacka inför folk, tack vare denna underbara och härliga grupp av människor, under skrivandets stund så känner jag hur en tår rinner ner för min kind- jag saknar verkligen gemenskapen i gruppen, precis den gemenskapen jag hade med mina klasskompisar från 0:an (förskolan) - 9:an och den gemenskapen är väldigt svår att få idag.
Under de 12 veckorna har jag många gånger varit nära på att ge upp, men vet ni vad? Jag klarade av detta oxå! Precis som jag har klarat av allt annat. Jag har det jobbigt nu oxå, jag vet inte vem jag kan lita på, jag vet inte vilka som är mina vänner längre.

En människa jag verkligen saknar, det är min bästa vän. Hon som alltid fanns vid min sida, hon har och även jag själv bara försvunnit. Vi har ju saker på vars ett håll, men det känns som att det är mer än bara för lite tid som gör att vi inte snackar längre. Det känns som att vi, tyvärr, har vuxit ifrån varandra och det gör verkligen ont i hjärtat att tänka det. En helt underbar person som henne, jag hade tur som fick lära känna henne och ha henne som MIN bästa vän, massor med biobesök, några gymbesök, massvis med skratt såklart, hennes skratt och leende fick vilken dålig dag som helst att bli helt underbar. Om du läser detta så vet du exakt vem du är och jag vill bara att du ska veta att jag saknar dig så jävla mycket gumman, du kommer alltid vara i mitt hjärta- glöm inte att jag älskar dig <3

Sen finns där fler jag verkligen saknar..

Mina föräldrar, jag saknar en fast punkt lixom. Jag har det jävligt bra där jag är idag och är så oerhört tacksam för att jag får bo hos min "faster" och hennes man. Men man saknar ändå den där fasta punkten som man kan gå till- föräldrar är ju ändå föräldrar. Jag har hållit detta inom mig så länge, men jag kan inte vara tyst längre. Jag skiter helt och hållet i vem som blir sur, arg eller ledsen på mig, men jag har fan känslor jag med precis som någon annan människa.


Jag kan börja med min pappa:

Ni har väl sett filmer där dottern har en pappa som alltid finns där och skyddar henne, dottern kan alltid lita på sin pappa, dottern kan brottas, skratta och ha kul med sin pappa.. Jag önskar verkligen att jag hade en sådan pappa..

Jag känner mig som en idiot som saknar dig, men jag saknar dig något så fruktansvärt mycket. Jag hade en gång en pappa som jag kunde skratta, brottas och hålla på med. Men jag finns inte längre, där är en som har tagit min plats, ibland tror jag inte ens att du saknar eller älskar mig överhuvudtaget. Varken min pappa eller mamma. När jag skriver till dig betyder det att jag saknar dig och när jag inte skriver till dig betyder det att jag väntar att du ska sakna mig, men för det mesta får jag inte meddelanden. Jag existerar bara när du vill något.
Jag kanske inte gråter, men det gör verkligen ont.
Jag kanske inte säger något, men det känns faktiskt.
Jag kanske inte visar något, men jag bryr mig ändå.

Jag försöker att inte sakna dig, men till slut så saknar jag dig ändå.

"I wanna write "I miss you" on a rock and throw it in your face so you know how much it hurts to miss you.

"Best way to not get your heart broken is pretend you don't have one"
 Jag har hittat min egna väg nu och vill du inte vara delaktig i den vägen så kan jag inget mer än att säga hejdå.

Till min mamma:

Ni har sett filmer, där mamman och tonåringen bråkar ena sekunden men kan vara bästa vänner direkt efter, där dottern kan snacka om allt med sin mamma och mamman lyssnar och faktiskt uppmuntrar dottern.
Jag önskar verkligen att jag hade en sådan mamma faktiskt. Visst, jag och min mamma kan ha våra goda stunder, men jag känner ingen direkt samhörighet med min mamma. Där finns oftast ett MEN i allting.. När jag hade gått ut skolan.
1. Jag fick en tavla jag redan fått en gång innan, i studentpresent.
2. Jag hade väldigt många IG i betyget från gymnasiet, det min mamma säger då: dina betyg kunde varit bättre. Ja mamma, det kanske dom kunde, MEN
1. Jag HAR faktiskt gått ut skolan.
2. Jag hade inte bara skolan att fokusera på, allt som hände under tiden.
Att jag inte har gett upp ännu är ett under. 
När jag har ritat något, som oftast är dödskallar i olika former och olika design, jag ritar dödskallar för att jag tycker att dom är coola och har en charm som inte många förstår. Min mamma säger att mina teckningar av dödskallar är fina, MEN det är ju av en dödskalle. Varför inte bara säga att du antingen gillar teckningen och acceptera att jag gillar dödskallar eller bara säga rakt ut att du inte gillar teckningen. 

Min mamma har även hon varit med om en del, precis som vilken människa som helst. Hon har klarat sig hon med. Men hon håller kvar i gammalt. SLUTA!
Enligt henne själv: "Nä, det gör jag inte!" och så blir hon sur, och nu säger hon att hon inte blir sur. Jo, det gör du mamma! Du håller kvar i det gamla. Jag vet att du har allt som har hänt, sparat i en pärm. JAG VET! Det är inget bra mamma, du mår inte bra av det.
Jag vet att du har blivit sårad genom tiderna, jag vet allt!
Men tänk efter, vad hjälper det dig att hålla kvar i det gamla? Vad ger det för nytta? Det som har hänt har ju hänt, det går inte att få skiten ogjord.

På min student.
Du hjälpte inte till med mycke, en liten betalning av hälften av sakerna och lite pynt i partytältet. Pappa fanns där hela tiden, han fixade maten, han fixa dricka, han fixa dukningen, han diska efteråt, han städa efteråt- vad gjorde du? Du åkte hem!
M var nyopererad och hade smärta i hela kroppen och hon ställde sig och gjorde tårta på min student. Även om hon knappt kunde stå upp, så hjälpte hon till. Vad gjorde du!? Du åkte hem!
Kan säga att det är inte bara jag som har reagerat, det var ALLA som var på min student, vänner som familj!
Jag vet att du och M inte var bästa vänner då, men vet du vad? Det var inte pappa och M heller, men pappa höll ändå en god min för MIN skull. För helvete mamma!! Väx upp nån gång!! 

Jag känner ingen annan som är så bitter över saker som du. Jag kommer att få samtal eller mess för detta, men jag orkar inte spendera tid med någon som tar så mycket energi som du gör. Jag älskar dig mamma, det vet du att jag gör, du är ju min mamma och mamma är och förblir alltid mamma, men ingen av oss mår bra av att du är bitter över gamla saker, bitter över saker som händer. Man måste kunna släppa och gå vidare, man måste kunna se det ljusa i vardagen. Jag är jätteglad för att du håller på med det du gör på din fritid, jag är glad att du har vänner där, jag är glad över att du har vänner på jobbet.
Du sa till mig att det bara var en envägskommunikation mellan dig och M, mellan dig och dina andra vänner- har du funderat på varför det är så?
Har det någon gång slagit dig att det kanske är DU som gör fel? 
När jag var inne på akuten? Jag fråga varför du inte kunde komma in till mig, svaret du gav mig då såra mig väldigt mycke: "Du ringer ju bara när du e sjuk". "Varför ringer du inte din pappa?" Sen skrev du att du kunde komma in, men då var jag så ledsen så jag ville verkligen inte ha dig där.

Varför jag inte ringde min pappa var för att jag vet hur han är, han kommer inte till mig såvida jag inte ligger på min dödsbädd, för att han har ju sin egen familj.

Jag har ringt både till dig och pappa och frågat hur det är med er. Jag har skickat sms, där det står att jag älskar er eller att jag saknar er. Jag höll på med det ett tag, men vet du vad? Jag tröttna för att jag aldrig fick tillbaka något lika spontant som ett jag älskar dig mess eller jag saknar dig mess, inget samtal om hur det var med mig osv. Jag existerar inte i eran värd, varken din eller pappas.

För mig känns det som att mina föräldrar är bara några jag känner, där är aldrig någon fast punkt.
Där finns utomstående, som inte ens har ett familjeband till mig, som bryr sig mer om mig än vad ni två gör.

Jag älskar er av hela mitt hjärta och jag har alltid gjort och kommer aldrig sluta att älska er.
Kvittar hur lite ni bryr er, så kommer jag aldrig sluta älska er för jag vet hur det är att inte känna sig älskad. 

Nu har jag äntligen lättat mitt hjärta, och kommer må så superbra efter nån dag.
Mamma och pappa? Ni får bli hur sura, ledsna eller besvikna på mig som helst, men jag har försökt så många år att få er uppmärksamhet på både det ena och det andra sättet utan någon större respons. Det funkar för stunden, men det håller inte mer än en månad (MAX), tyvärr.


Jag försökte!





Peace out // Dark Angel

Fuck you man fuck you!

Jag saknar dig, det gör ont, det känns tomt, känns som att jag inte har någon att prata med, känns som att jag förlora mer än bara en vän.

Men ditt beteende är verkligen inte okej, först ljuger du om körkortet, sen ljuger du om vem du pratar med och sen säger du att du älskar en tjej du egentligen inte älskar. Hur ska jag kunna vara säker på att du älskar mig då?

Jag är så jävla ledsen inom mig just nu, det gör bara så jävla ont i hela mig. Jag försöker verkligen snacka med andra, men det går inte en minut utan att jag tänker på dig och att jag kunde snackat med dig istället. Jag saknar dig så mycke.

Erica!? Skärp dig nu! Han är inte värd din tid och energi. Han har ljugit, att ljuga överhuvudtaget är inget man gör, varken allmänt eller i förhållanden. Som du själv har märkt så kan han inte sluta ljuga. Han är till och med upptagen nu, och han som inte skulle kunna släppa dig?? Yeah right?! Häng inte läpp över han mer, han är ur världen nu och du har fått släppa ut dina känslor. 

Mister man 1 står där tusen åter, låt inget hindra dig från att våga älska igen ❤️ 

"Life is a climb but the view is great"

Peace out ✌️❤️

Mötet..

På kommunen idag gick bra, om va två veckor så vet jag om jag får bifogat ekonomiskt stöd.
Det var nog inget illa menat, men fick höra att det inte var rättvist mot M's barn att hon försörjer mig.
Nä, det vet jag oxå, jag är oerhört tacksam för att jag får bo hos dom jag bor hos nu, men fy fan vad jag känner mig i vägen hela tiden, det har kommit mer och mer nu, jag vet att dom ställer upp o så, fixar så att jag får mat på bordet, jag får värme, vatten, shampoo, sådana nödvändiga saker. Jag känner mig alltid välkommen men har ändå en känsla i kroppen som säger att dom är en aning trötta på mig- men det vet jag inte.. Så med mig hängandes som en jävla böld så får ju inte dom den ensamtiden dom behöver heller..
Jag är i vägen för det mesta tycker jag.

- Kan du köra mig till bussen?
- Kan någon hämta mig vid bussen?
- När kan jag ta bussen hem?
- Kan du hjälpa mig med detta?

Jag är trött på mig själv som ställer alla dessa frågor. Jag har inget jobb, ingen inkomst, inget körkort.
Det suger fet balle, ja det gör det! Men jag jobbar på det, jag söker hur många jobb som helst, jag jagar dom jag har varit på intervju hos, jag mailar, jag lämnar CV dit jag vill jobba. Jag vill ha ett jobb, jag vill ha mitt körkort, jag vill ha en fast inkomst, jag vill kunna flytta till något eget där jag inte behöver tänka på allt o alla. Jag behöver inte ha dåligt samvete över att vara i vägen, jag behöver inte känna mig som en jävla böld, jag behöver inte ha känslan av att jag mest är pest o pina. Jag säger inte att dom har sagt det- det har dom verkligen INTE sagt!! Men jag kan inte hjälpa hur jag känner det hela..

Dom ska åka iväg imorron och jag med. Dom mot Ullared o annat, själv ska jag till min pojkvän i malmö.
Första teorilektionen imorron (onsdag), träffa pappa på torsdag och tandläkaren på fredag.

Helt ärligt, detta kanske är något jag borde ta med mina föräldrar personligen men antagligen kommer dom inte lyssna. Men jag känner mig helt och hållet bortglömd av båda parterna. Efter studenten fick min kontakt med mina föräldrar ett abrupt slut, det var nästan som att dom tvingade sig själva till att "bry sig" om mig. Numera är det mer som att jag faktiskt inte finns längre, jag tillhör inte familjen mer. Jag är väl antagligen som en böld där med.

Jag insåg precis att där inte finns någon jag verkligen kan lita på till 100%
Mina närmaste vänner är nog M och N.. Känner mig mer "normal" när jag är med dom än när jag är med någon annan.

"Min andra halva" har jag glidit ifrån, du förlorade min tillit när du släppte min hand. Du svek mig nåt så fruktansvärt, det gör fortfarande ont idag, än idag kan jag sitta här hemma o bara stor tjuta för att jag köpte en klänning för över 1500kr utan att använda den till något speciellt, det är inte för att den kosta mig allt jag hade då, det var mer att jag sa att jag skulle gå med dig oavsett vad men du svek mig verkligen, jag har alltid ställt upp på dig, jag har alltid stöttat dig i vad du än tog dig ann, jag har funnits vid din sida i vått och torrt. Vad fick jag tillbaka??




Kanske inte världens snällaste inlägg, men det var skönt att få ur sig det.



Peace out // Dark Angel

Jag gråter alltså så lycklig jag är!

Från första början räknade jag år, men nu snackar vi om lite mer än 2 veckor (16 dagar kvar!)

Nu är de bara 1 vecka kvar med lektioner (min sista vecka någonsin med lektioner) sen är det mest suppe, bal (balen jag INTE ska gå på), utspark, fika med klassen, fika, fika osv.

Detta är helt sjukt, jag drömmer om min student varannan natt (känns de som iaf). Men i varje dröm så är det alltid någonting som går fel men samtidigt är jag så oerhört glad och lycklig, konstigt jag vet!

Oavsett vad som händer runt om så kan absolut INGENTING förstöra MIN dag. Den enda dagen då det verkligen är JAG som får all uppmärksamhet, alla är där för MIN skull. 

Jag är verkligen så sjukt pepp på att ta studenten nu så det finns inte på världskartan!

Jag vet att jag inte kommer ha några bra betyg över huvudtaget, men helt ärligt så bryr jag mig inte ett skit om de. Jag är bara så glad att jag aldrig har gett upp och slutat skolan. Jag gav aldrig upp, även i de svåraste tiderna så gav jag verkligen aldrig upp! 

Även om båda mina föräldrar kanske har lite problem med att visa känslor till mig och jag samma till dom (ibland iaf) så vet jag till djupet av mitt hjärta att dom ÄR stolta över mig. Även om dom inte funkar ihop så måste dom erkänna att dom har fixat ihop en riktigt sjukt bra unge, hehe;)

Jag ska inte avslöja något om vad jag har tänkt till studenten.. Men lite planer har jag allt.

Peace out// Dark Angel

Min berättelse..

Detta är MIN berättelse, enbart MIN! Det är mitt liv och min bakgrund, mitt trauma! Jag väljer exakt vad jag vill berätta eller ej!

Mitt namn är Erica Berglund, jag går tredje året på gymnasiet.

För ca tre år sedan stod jag på tågstations perrongen i Burlövs kommun och tänkte ta livet av mig, ingen visste varför jag ville ta livet av mig eller varför jag mådde så dåligt så att jag skar mig själv- INGEN VISSTE!

Början på 2012, Januari, anmäler jag den man som är orsaken till mitt självskadebeteende samt mina självmordstankar, det var pga våldtäkterna som utövades under ett och ett halvt års tid. Brotten ägde rum i en ort utanför Hörby, vilket betyder att fallet då kopplas till Lunds kommun.

Mannen var en mycket god vän både till mig och 2 av mina anhöriga tills den dagen då jag äntligen fick modet till att berätta för hela min familj.

Vad jag inte riktigt förstår det är att fallet aldrig gick vidare, det blev förhör flertal gånger utan någon som helst respons.

Det är två andra kvinnor som har anmält samma man för våldtäkt samt sexuellt ofredande, men där finns fler kvinnor som han har våldfört sig på sexuellt. Visst, det är ord mot ord, men tänker man inte efter om det är TRE kvinnor som anmäler SAMMA man för VÅLDTÄKT?? Får man inte sig en tankeställare då??

Mannen ifråga blir häktad för förhör, men inte i mer än tre dagar.

Under förhöret med mig fick jag vända ut och in på mitt privatliv, då jag fick frågor som tex. 

- Vad hade du på dig?

- Hur såg han ut?

- Hur gick det till?

- Hur kändes det?

- Kan du beskriva i detalj?

Vad hade du på dig?

Varför behöver ni veta vad man hade på sig? Oavsett om jag är fullt påklädd eller står naken ska inte ha någon betydelse, han ska inte röra mig ändå- ett nej är ett nej!

Men om det nu skulle hjälpa er i utredningen så var jag fullt påklädd med underkläder (trosor, strumpor och bh), mjukis byxor samt en lång ärmad tröja. Vill du veta en sak? Han kom faktiskt innanför de kläderna också!

Hur såg han ut?

- Två meters lång man på närmare 100-120 kg.

- Gula tänder

- Glasögon med tjockt glas, söndriga glasögon där han sedan fyllt i med svart penna.

- Blåa ögon med långa ögonfransar, stora svarta pupiller.

- Stor näsa

- Mustasch och skägg.

- Tunn hårig, mörkhårig

- Alltid mörka kläder på sig.

- Svarta converse skor med vita skosnören samt med mönster frame på tån av skon som han själv ritat dit.

- Silver/silverfärgade ringar på alla fingrarna.

- Silver / silverfärgade armband.

- Ett halsband med en "Torshammare" (Som i Naziströrelsen är en symbol för kraft och styrka). 

- Töjning i båda öronen

- Med skärsårs fyllda samt brännsårs fyllda händer, armar, ben, rygg samt bröst. 

- Tre piercingar i vänster ögonbryn, en piercing i tungan, en piercing i mitten av läppen (labrett). Har två hål till i läppen för      (snakebites).

- Tatuering på ryggen med texten- " I don't wanna be an angel, I just want to be GOD"

- Tatuering på höger underarm med en halvdöd katt.

- Tatuering på vänster underarm med texten- "If the pain goes on i'm not gonna make it"

Detta kanske är helt oväsentligt för dig/er, men för mig symboliserar detta det som förstörde mitt liv, det som gjorde att jag idag inte kan lita på många män. Varje gång jag hör hans namn är allt detta det första jag tänker på. Varje dag tittar jag mig omkring, rädd, för att stöta på honom eller se hans bil. Alltid är där någonting, varje dag, som påminner om den mannen som våldtog mig under ett och ett halv års tid. 

Hur det gick till?

Jag fick en "okänd" mans penis inkörd i min slida.

Han hade ett piercat ollon, en ring med en kula som lås.

Hur kändes det?

Jadu, det kändes för jävligt!

Att känna hur penisen körs in i slidan och sen känna den smärtan när din oskuld tas ifrån dig- den känslan är obeskrivlig!

Kan du beskriva i detalj?

Hmm.. Tror jag har gjort det ganska bra här ovanför.

Där är som sagt fler kvinnor som har precis samma tankar som jag angående denna mannen. 

Alla är vi rädd för att stöta på honom, 

- Vad skulle vi göra ifall vi träffa på honom?

- Hur skulle vi reagera om vi träffa på honom?

- Vad är lagligt att göra mot honom?

Vad som är lagligt att göra mot honom måste ju vara allting, för att det verkar ju som att det är helt OK att våldta mig och andra kvinnor och komma undan med det?? Eller har jag fel??

Jag hoppas verkligen att detta får upp ögonen på er och att ni inser hur dåligt det svenska samhället är pga av en så otroligt, rent ut sagt, MESIG sexualbrottslag. Helt ärligt så undrar jag om ni ens vet vad denna lagen innebär?

Ska verkligen en man få lov att förstöra en annan kvinnas liv genom våldtäkt och sedan gå fri?! 

Är det så Sverige ser på rättvisa?

Nu vet ni min bakgrund och kanske kan förstå de flesta av mina inlägg. 

Även om detta har hänt mig så vet jag att det är JAG som har makten nu! Jag är inte ensam om denna sortens upplevelse: jag kommer att kämpa för kvinnors rättvisa i samhället speciellt gällande de här målen! 

Jag gav inte upp då och jag kommer inte ge upp nu- jag är oslagbar!

JAG ÄR STARK!

Bekännelse..

Jag är inte ledsen så att jag gråter eller så.. men jag känner verkligen en tomhet i mig själv.. Att ha en pojkvän är verkligen ett säkert kort att hålla sig till för att behålla sin självsäkerhet.. Inte bara för att behålla sin självsäkerhet, det är så mycket mer än det.. En pojkvän är en kille man kan säga exakt allting till, en kille man litar på, en kille man alltid kan ha kul med men oxå en kille man kan vara ledsen och visa sina äkta känslor för. En pojkvän är den personen man kan lägga av sig all sin kärlek på och faktiskt få något tillbaka, inte bara i början utan hela tiden!

Jag kan erkänna att jag saknar honom så oerhört mycket ibland så att det verkligen gör ont i hela kroppen, och jag försöker få fram ord för att beskriva känslan men det går inte.. Jag ligger tyst på mitt rum och hör när mitt hjärta slår hårda men tomma slag. Just för tillfället slår inte mitt hjärta för någonting längre.. Jag saknar våra torra skämt, våra mysiga stunder tillsammans- ja, jag saknar allt det där gulliga.. Att få en puss på kinden, i pannan eller bara en spontan kram - det är något jag verkligen saknar från vår tid tillsammans.

Vi snackar inte med varandra idag, då jag själv har avslutat kontakten.. Jag anser att det är det bästa för båda två. Ja, jag saknar dig som fan varje dag. Men att vara vänner efter ett långt förhållande är som att säga: "Hunden dog, men om du vill kan vi behålla den?"


Jag har släppt det egentligen, men vissa stunder saknar jag dig extra mycket som NU till exempel.
Att avsluta ett förhållande när man bara har sätt DEN personen i sina framtidsplaner, delar hjärtat i tusen bitar - bokstavligen!

När jag ser bild på dig tänker jag genast på hur gärna jag vill krama dig och känna din personliga doft. Jag tänker på att det fortfarande kunde varit vi om vi hade skärpt oss och tagit hand om varandra på samma nivå. Jag hade så mycket kärlek att ge dig, men mot slutet märkte jag att vi inte låg på samma nivå längre, tyvärr.


Det tar tid att smälta grejor, och det kommer att ta tid att släppa dig helt och hållet, det kommer att ta tid för mig att kunna snacka med dig igen, tyvärr!


Du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta, men ju längre tiden går desto lägre ner hamnar du på listan.
Oavsett hur jag gör så kommer jag aldrig kunna glömma dig, du gav mig så mycket styrka när jag var som svagast. Jag önskar att du kunde förstå det och verkligen ta till dig att du var en stor räddning när jag inte hade någon annan. Vi har skapat så många minnen tillsammans så det vore synd att glömma bort det.

 Men jag är vuxen nog att kunna släppa saker o gå vidare i livet- vilket jag har gjort nu.

Peace out// Dark Angel

En vän till mig har uttalat sig såhär...

"Efter att åtskilliga gånger fått svaret "bra", när jag påtvingad av den sociala agendan blivit tvungen att intressera mig för mina medmänniskors dagliga mående, undrar jag nu - vad är det? Om man bortser från slitage på de diverse muskler i ansiktet på grund av den grimas som frekvent förknippas med just detta ord, "bra", så verkar det vara en behaglig och trivsam sinnesstamning. Fortsatt forskning i ämnet har tyvärr inte givit mig några betydelsefulla resultat, så nu rådfrågar jag allmänheten: Har du, direkt eller indirekt, haft några som helst symptom på detta begrepp? Kanske har eventuella anhöriga visat antydningar som kan knytas till detta mysterium? Tips och råd mottages tacksamt. Tyvärr lider jag av bristande resurser då mina studier enbart ligger på amatörnivå och finansieras av bidrag, men alla inblandade kommer nämnas vid namn - som tack - i inledningen på min kommande essä. Jag tänker nämligen gå till botten med detta. Inlägget, till största delen baserad på ironi såklart, var gällande vad som faktiskt ÄR "bra". Och hur jag i så fall märker det? Det kanske inte är roligare än såhär? Jag kanske mår bra? Det kan skrämma mig lite. Fast å andra sidan, vad är alternativet? Lugnet i döden lockar mig visserligen, men även de dagar som är värst kan jag väl inte ärligt påstå att jag VILL dö.. Eller? Missade spåret du är inne på totalt, och det är ju den mänskliga faktorn att apa efter resten av befolkningen. Att liksom anpassa sig till normen. Framför allt på internet, just facebook. Där det viktigaste som finns är vad andra människor har för tankar om en. Att det är sååå hemskt att sticka ut på minsta lilla sätt och att allt som räknas är att vara "normal" , som "alla andra". Även fast jag hatar ordet "normal" och tycker att det oftast får en sån motsägelsefull betydelse, då det brukar göra mer skada än nytta. Folk som förstorar begreppet in  absurdum och i jakten på det "normala", som de tror är lika med "bra", istället mår sämre. Jag tvivlar på att det är mycket sanning som ligger bakom alla klämkäcka statusuppdateringar som drar igång innan solen går upp där alla påstår att dom tagit 14 mil långa powerwalks till gymmet, och efter det lägger upp bilder på sin as- nyttiga frukost som avnjuts på balkongen med sin "bäste soulmate" och att dagen enbart bjuder på solsken som de har all tid i världen att hinna avnjuta medan deras pengar rullar in tack vare underhuggare på jobbet som gör slitgörat osv bla bla. En sådan jävla kommentar (som säkert inte ens är sann) tror jag är livsfarlig. Folk går över gränsen till vad som är rimligt bara för att försöka passa in till en, vad de tror, är en meningsfull existens. En existens som bygger på en lögn påhittad av en späd, hjärntvättad bloggprinsessa som påstår sig må såååå bra, vara sååå unik med egen stil, fan o hans moster, som sedan säger emot sig själv totalt och köper plastkirurgi - bara för att slippa rädslan till att INTE passa in. Tvi fan, vi mår lika jävla dåligt allihopa. Vi är bara fega små horor och missbrukare hela bunten. Det finns inget "bra". Livet är en lögn. En lögn som suger. Och som vi ändå aldrig kommer klara oss ur levande, hur mycket vi än stretar emot. "



Jag kan faktiskt hålla med min vän, vi är så oerhört rädda för att sticka ut lite från mängden. Varför är vi detta? Varför är vi så rädda för att våga vara oss själva? Även om min vän är lite bitter i texten så har hen en poäng faktiskt, ordet "bra" är bara ett meningslöst svar/fras för att slippa en motfråga, för att slippa att öppna sig, för att slippa att uttrycka sin känslor liksom. Ni som har mått dåligt innan vet exakt vad jag snackar om, och för er som inte har haft just detta problemet med att öppna sig.. Jag själv har något som kallas en "mask".. Den har har jag på mig 24/7 , ibland försvinner den när jag är själv. Masken gör så att det inte syns utåt att jag mår dåligt, är ledsen eller bara är på dåligt humör. Masken ger mig ett leende på läpparna som alla ser, men bara de närmaste märker när det är något fel. Jag vet, att jag borde berätta för folk hur jag tänker och känner, men för det mesta orkar inte jag att uttrycka mina känslor för någon som "bryr sig". Ibland vågar man lixom inte berätta för någon heller, för man hör hur folk snackar skit om varandra osv. Man vet inte riktigt vad folk säger om DIG. Där kommer vi tillbaka o nuddar ämnet som vi hade från början - vilket visar att detta är en ond cirkel helt enkelt.


Så folk- våga stå för vem ni är och var inte rädd för att sticka ut i mängden! :)




Peace out// Dark Angel

08.00..

Ringde klockan imorse, det blev lite zombieplåtning tillsammans med 2 goda vänner ;)
Jag blev riktigt nöjd med bilderna faktiskt. Men samtidigt så skäms jag som fan över mig själv.
Där är en del av mitt förflutna som, antagligen, aldrig kommer att försvinna, och det är mobbningen jag blev utsatt för från förskolan - 9:an (9 år)

Jag vet att jag inte ska jämföra mig med andra, men jag gör det omedvetet och blir osäker på mig själv samtidigt som jag egentligen inte bryr mig speciellt om vad andra tycker om mig.
När jag är hemma så känner jag mig säker och kan vara mig själv; visst det kan jag ändå, men inte riktigt på samma sätt lixom.

Känner mig lite ledsen över att där inte finns någon som kan acceptera mig för den jag verkligen är.
Känner mig ledsen över annat oxå faktiskt.. Saknar min pappa så att det gör ont i hjärtat.

Min pappa har alltid varit där, närvarande lixom. Ja, det var mitt egna val att flytta, men han kan ju finnas kvar mentalt ändå precis som min mamma gör. Min mamma hör av sig iaf. Vi har haft våra tvister mina föräldrar emellan och jag o mina föräldrar. Jag upplever att min pappa tyvärr har försvunnit mentalt. Vi har inte samma relation längre som vi hade innan.. :(
Jag har alltid varit pappas flicka lixom, vi var/är så lika, jag har alltid varit lite av en "pojkflicka".

Min pappa är som en stor jätte nalle, kramgo, snäll, omtänksam- lite för snäll ibland kanske. Jag älskar min pappa jättemycket och hoppas att han inte glömmer mig trots att jag inte bor hemma längre (vilket är min värsta mardröm- att han glömmer bort mig). Han har första platsen i mitt hjärta och den första platsen delar han tillsammans med min mamma.

Även om de är skilda o jag inte har haft den lättaste uppväxten så är jag väldigt glad över att jag har fått just detta livet, för jag är faktiskt stolt över mig själv och dit jag har kommit idag.

Men ingenting hade jag klarat av utan min familj och mina vid min sida.



Peace out // Dark Angel

Maj månad..

Har då börjat och jag är 41 dagar närmare min student. Jag har längtat så fruktansvärt mycket efter den dagen då jag går ut skolan. Redan i 8:an började jag räkna ner (då blev det ju år-vis), men nu idag danskar vi om DAGAR!!

Jag är så oerhört stolt över mig själv att jag har kommit så långt som jag har kommit trots alla omständigheter osv. Jag har suttit o gråtit när jag har pluggat, jag har varit arg för att jag inte har fått in informationen/ fakta som jag behöver för att klara ett prov.
Jag har gjort 1000 tals prov. Av de 1000 prov har jag väl lyckats klara ca 75% och kuggat på resten. Jag har skrivit så många uppsatser så det skulle kunna bli en bok, tjockare än en Harry Potter bok- arbeten jag själv har varit nöjd med och som jag har lagt ner hela min själ på UTAN att ens få ett G.

Trots detta så har jag aldrig gett upp, jag har fortsatt kämpa!

Jag kan erkänna: att jag kommer INTE gå ut skolan med högsta betyg i alla ämnena eller ens något bra betyg, men det som är viktigast för mig; det är att jag vet med mig själv att jag har gjort mitt bästa- och det räcker!!

Jag vet att båda mina föräldrar är stolta över mig då ingen av dom har gått ut skolan och tagit studenten. Och oavsett om de hade gått ut skolan eller ej så skulle de varit stolta över mig ändå!


En mycket god vän sa till mig en gång - "Du är stark gumman, låt ingen annan få dig att tro annat".

Jag föll, jag kämpade och jag segrade!


Peace out// Dark Angel

Valborg...

Är en riktigt jävla onödig "högtid" i Sverige!
"Valborg, de e då vi välkomnar våren!"
Vi har ju för fan inte ens vår era dumma jävlar!!-.-"

Valborg är en av de dagarna på året då risken för olyckor ökar som mest. Dagen går i alkoholens tecken; ungdomar dricker tills de inget kommer ihåg längre, de spyr, slåss osv.
Det finns de tjejer som, antagligen, kommer bli utnyttjade och förlora sig själva till svin och sen är deras liv förstört för evigt.

Finns de ungdomar som försvinner och aldrig kommer tillbaka pga olyckor m.m.

Detta är det enda jag tänker på när det gäller Valborg (y)-.-"

Själv ska jag vara med några polare i Svedala, så var det planerat från börja, men asså jag vet inte om jag vill överhuvudtaget.. Jag orkar inte sitta o va fejkat glad enbart för att tillfredsställa mina kompisar.
Pga de ändrade planerna stannar jag faktiskt hemma o kollar på nån halvdålig film - kalla mig tråkig, men så är det. Jag är inte den som jättegärna festar lixom. *tummen upp*

Från det ena till det andra..

Jag har varit så jävla dum i huvet så jag ljög för de jag bor hos om en kille som blir pappa om ca 1 1/2 månad. ONÖDIGT!!

Men ja, jag står för vad jag har gjort och jag ångrar det jag har gjort som in i helvete!!
Säger FÖRLÅT från djupet av mitt hjärta och förstår verkligen att de är besvikna på mig.


Peace out// Dark Angel

Du finns inom mig...

Så gråt ej mera det ska bli så bra.
Kom ta min hand här finns jag
Jag ger dig skydd nu för allt omkring dej - och jag finns här gråt ej mer.

Ett litet liv men ändå stark,
Här i min famn så är du trygg och varm.
Det finns ett band som aldrig brister.
Jag finns hos dej, gråt ej mer!

För du finns inom mig.
Ja, du finns inom mig.
Från denna stund nu och för evig tid.

Du finns inom mig.
Mitt hjärtas hemlighet.
Du finns här inom mig - ALLTID!

Från det ena till det andra, men allt hör ihop..

Mår jag för bra för att må dåligt?

Måste jag må dåligt för att jag ska vara trovärdig?

Är det okej om jag pratar om honom?

Är det okej för mig att må dåligt?

Kan jag ena dagen vara på topp och sedan andra dagen bara vända helt uppochner som en pannkaka?

Är det okej att tänka på vad jag kunde ha gjort för att förhindra det?

Var det mitt fel?

Alla dessa tankar enbart pga 1 enda person.. Samt folks olika, helt onödiga, kommentarer om det ena och det andra.

1 enda person som har utnyttjat mig och förstört mitt liv. Ett liv som jag var på väg att avsluta 2010, just pga 1 människa.
Detta har medfört en försvårad tillits känsla till människor runt om mig.
Jag kan inte lita på någon längre.. Jag kommer aldrig "bara släppa" det och låtsas som att det inte har hänt för att folk känner sig obekväma med att prata om det.

Jag kan verkligen inte lita på någon i dagens läge! Inte ens mina närmaste vänner.. Knappt någon i min egna familj.. Tyvärr så har jag blivit sårad och lämnad i skiten så många gånger.. Det går inte att räkna på fingrarna ens.. Sviken alltför många gånger!

Jag bryr mig inte om du tycker att jag tycker synd om mig själv- låt mig göra det såfall!Men kan ju säga till allmänheten att man INTE behöver komma till mig när man behöver en axel att gråta emot eller ha någon som lyssnar.. För jag finns inte där längre!!! Jag är så jävla less på denna jävla skiten nu!

"Snälla Erica, gör detta, gör detta, gör detta.."
Nä! Jag kommer inte att ställa upp på någonting igen!! För jag får INGENTING tillbaka.. Jag blir ALDRIG visad tacksamhet för saker och ting..

Jag tackar för mig!


Peace out// Dark Angel

Har du...

någon gång känt att du inte vet vad som händer runtomkring längre?
haft en känsla av att du inte bryr dig om någonting längre?
någon gång tappat lusten till allting?
någon gång haft tankar på så mycket att du inte längre vet vad du känner, vill eller tänker och du kan inte förklara någonting för någon för att du är rädd att där finns de som inte kommer att förstå dig?
haft känslan av ensamhet, tomhet?
haft känslan av att där verkligen inte finns någon där för dig samt att ingen förstår dig?
haft känslan/tanken av att där inte finns något att se framemot längre?

Allt detta har jag gått igenom hela mitt liv. Att inte känna sig tillräcklig på något plan överhuvudtaget.
Vill du veta en sak? Ja! Jag har ändrats en del. Jag är inte så snäll som jag alltid har vatt innan, för att jag inte vill bli utnyttjad eller "överkörd" längre! Jag litar inte på många människor i min omgivning och absolut inte tillräckligt för att berätta hemligheter då jag vet att det på något sätt kommer ut oavsett vad. För att bakom varje "fejkat" leende finns en falsk bitch.  Jag tar avstånd från människor pga erfarenheten jag har av falska människor, i slutändan som kommer de ändå att gå sin väg o lämna mig där helt själv. Jag har ändrats för att jag vet att jag själv är den enda människan jag kan lita på.

Det här med att inte kunna lita på människor är väl ändå ett ganska vanligt problem, framförallt inom kärlek och relationer/ förhållande.
Att få sitt hjärta delat i två handlar om så mycket mer än bara om tårar och ledsamhet. Att få ditt hjärta delat i två är en väg in i osäkerhetens bana, man blir osäker på varje människa som försöker komma inpå ditt liv, att få ett hjärta delat i två medför uppbyggnaden av högre murar samt starkare väggar till den bubblan du helst inte vill lämna. Att ha ett söndrigt hjärta medför ett stort ärr som inte kommer att försvinna, det gör bara att du jämför dig själv med andra människor  och jämför den som delat ditt hjärta på två med andra människor. Just för att du är rädd för att bli sårad ännu en gång till- du är helt enkelt rädd för att älska igen.

Ett söndrigt hjärta är så mycket mer än vad människor runt om någonsin kan se och förstå.

Säg vad ni vill jag bryr mig inte, detta är vad som finns i mitt huvud för tillfället.


Peace out// Dark Angel

Sårad och med en känsloförlamad kropp frågar jag dig...

Har du någon gång haft känslan av attt du är den mest ensammaste människan på hela jorden?
Well, den känslan har jag haft ett tag nu. Jag vet att jag har alla mina underbara vänner samt min älskade familj runt om mig, men samtidigt känner jag mig så otroligt jävla ensam.

Den där ensamhetskänslan när du känner att där verkligen inte finns någon som förstår dig.
Man kanske anser att jag bara tycker synd om mig själv nu, ja det kanske jag gör, men låt mig ha denna stunden till detta och låt mig sen få komma upp igen. Jag sitter i min säng och tänker på mitt liv i ren allmänhet, jag får tanken i huvudet: "Fan vad lyckligt lottad jag är som är där jag är i dag!"
Samtidigt får jag tanken av inte besvära någon, inte vara i vägen för någon, inte prata inte höra av mig för att jag är bara jobbig, tydligen med en massa lögner och skitsnack?

Just nu orkar jag verkligen inte med någon eller några.. bara låt mig va, låt mig vara ledsen- jag kommer tillbaka, det vet jag!
Det finns fortfarande de dagar då jag verkligen önskar att jag inte ens skulle existerat överhuvudtaget, jag kan väl säga att idag är lite utav en sådan dag.

MEN! Jag ska INTE låta någon eller något få trycka ner mig. Jag har varit nere på botten, med självskadebeteende, självmordstankar och självmordsförsök- jag tänker inte sjunka så djupt ner igen.
Oavsett vad som händer i mitt liv!

"Mister man en står där tusen åter"

I skrivandets stund fäller jag tår efter tår och hör hur mitt hjärta dunkar tyngre och tyngre medan jag tänker igenom alla misstag jag har gjort i livet, alla fel, allt ont jag har gjort mot andra, hur många gånger jag har svikit andra för min egen skull. Men samtidigt tänker jag på hur mycket jag har ställt upp på andra utan att ha fått någonting tillbaka- vilket tär som fan på en både fysiskt och psykiskt!
Jag orkar inte  ALLTID vara den som ställer upp, jag orkar inte ALLTID vara den med glatt humör, jag orkar inte ALLTID vara den som ger andra råd om sådant som jag själv skulle behöva råd till!!
Jag gör mitt bästa för att göra andra lyckliga - men va fan får jag tillbaka?? 

Peace out// Dark Angel

Tillbaka...

Till skolan igen efter en veckas sjukdom med feber, förkylning och hosta.

Teckenspråk 08.15 på morgonen
09.45 filosofi
Internationella relationer
Internationell ekonomi
Sen e dagen slut.

Dagens filosofiska frågor:
"Vad är verkligheten?"
"Har vi en fri vilja?"

Dagens internationella relations fråga: "Vad är makt?"

Stora frågor utan några korrekta eller inkorrekta svar- man kan aldrig riktig fastställa dessa svar- det är upp till var och en vad man anser vara verklighet, fri vilja eller makt.

Avgör själv!

//peace out!