Det här med att sakna någon..

Det är jobbigt...

Jag har glömt hur du ser ut.
Jag har glömt känslan jag fick när jag var i din famn.
Jag har glömt hur det känns att vara med dig.
Jag har glömt bort din röst.
Jag har glömt bort din doft.

Jag glömt det fysiska helt enkelt, inte för att vill glömma utan för att jag har tvingat mig själv att glömma dig.
Det är dags att gå vidare och du är nu ett, av många, avslutade kapitel i min bok.

MEN.. Jag ångrar inte att jag träffa dig och lärde känna dig. Jag kommer fortfarande ihåg det roliga med dig. Dina dåliga repliker som " Hajdo" eller "frågor på de?" (på riktig skånska).
När det var fredagsmornar och du kommer in genom dörren och ropar: "FREDA' FREDA' FREDA' ", bara då var det fredag.

Som jag borde ha lärt mig för länge sedan så finns där ingenting som varar för evigt, inte ens vänskap..
Jag har glömt mycket men vissa saker kommer man ihåg extra mycket.. Din humor är en sak att komma ihåg, dina starka åsikter om saker och ting som ändå stämde till 99,9%. Men det som jag verkligen kommer att komma ihåg är det du gjorde mot mig som du lovade att aldrig göra.. Du svek mig... Det går att förlåta men aldrig glömma. Jag gjorde det du bad mig göra- påminna dig, men ändå var där något som gick fel.. Du kom aldrig dit..

Det som stör mig mest med det hela, det är att du är nog för "stolt" för att verkligen be om ursäkt och inse att det var DU som gjorde fel!

Jag har inte hört av dig på jag vet inte hur länge.. Jag kommer antagligen aldrig höra av dig igen, vilket ändå känns helt normalt då du försvann med jämna mellanrum, även när vi snacka... Så ingen förändring där..

Men ja.. Det var skönt att få detta ur sig oxå.

Ha det bäst alla!




Peace out// Dark Angel

Jaha, vart ska man börja egentligen?

Körkortet håller jag på med...
Jobb har jag inget...
Utbildning har jag ingen heller...
Jag vet inte om jag borde börja skolan i Danmark till hösten då jag inte är speciellt sugen på att få ett lån på mig innan 20 års ålder.
Är inte speciellt taggad längre, så som jag en gång var.. Frågan är egentligen VAD jag är taggad till överhuvudtaget.. Min tanke och mina förhoppningar är att jag ska må bättre om jag fixar mitt körkort INNAN hösten, men idiot som jag är så börjar jag först nu på allvar och plugga teori och kör hemma och även bokat in lektioner- exakt i samma period som alla andra vill ta sitt körkort- IDIOTI!!

Just nu känns det jävligt jobbigt faktiskt, har ingen lust, ingen energi, ingen ork till nånting egentligen.. Fysiskt skulle jag kunna klarat att springa flera varv, men mitt huvud hänger inte med. Jag har snart gått hemma i 1 år utan jobb, knappt någon kontakt med andra människor- man blir ganska knäpp i huvudet efter ett tag.

Jag behöver ett jobb, jag söker 100 tals av jobb varje månad för att tillfredsställa arbetsförmedlingen, utan några som helst resultat- någon intervju har jag haft men det har inte lett någon vart, jag börjar fråga mig: "Vad har alla andra som jag INTE har??"
Utbildning?
Körkort?
Snyggt utseende?

Arbetsgivare vill att man ska vara runt 20 års åldern och ha ca 20 års erfarenhet.. Hur vill dom att det ska kunna gå ihopa??
Jag är så trött på er!

Det är så många tankar som far runt i mitt huvud just nu, så jag blir helt ding alltså..
Mitt största och främsta mål är att klara mitt jävla körkort, det är prio 1.
Men det känns som att jag behöver en liten push på vägen lixom.. Jag har alltid velat tatuera mig, jag har presentkort fram till siste oktober, men jag vill ha den innan sommar månaderna börjar och sedan kommer rötmånaden plus att det fortfarande är varmt i augusti och september, och om jag ska gå i skolan till hösten så kommer jag inte hinna eller kunna fixa den till hösten heller vilket leder till att presentkortet bara är utkastade pengar.. Men samtidigt har jag sagt att jag vill fixa körkortet först och sen tatuera mig, som belöning menar jag, men efter som det blir som det blir så vill jag gärna göra den nu i det närmaste.


Sen funderar jag på att fixa en kontakt så att jag kan prata med någon om mitt liv, mitt förflutna, alla situationer i mitt liv.. Att snacka med någon utomstående bara.. Men problemet där är att jag orkar inte berätta hela min livshistoria ytterligare en gång till, jag tycker ändå att jag har gjort det tillräckligt genom de närmaste 10 åren..

Jag vill förlora mer i vikt, men har ingen motivation till det, jag gillar styrketräning, men jag har ingen lust att lägga pengar på ett gymkort som jag ändå inte kommer att använda- utkastade pengar!
Motivation? Vad är det egentligen? Den har jag tappat för länge sedan iaf..

Jag har ingen ångest eller något sådant, jag är bara sjukt jävla ledsen inombords, men jag försöker verkligen visa utåt att jag är stark, självsäker och alltid på topp, glad och tänker positivt.. Men i vissa stunder är jag helt tvärtom.. Vissa dagar vill jag hellre glo tv eller ligga i min säng och bara titta rakt in i väggen.. Jag har ingen stor lust över att baka mer, att prata med andra är jobbigt, att ta sig någonstans är jobbigt, att vara social i övrigt är jobbigt..

Att bli sviken och sårad är något jag egentligen är van vid, men det tär ändå på mig.. Jag är ingen robot som bara kan stänga av alla känslor.. Jag vet inte längre vad jag ska säga eller göra för att inte bli sviken eller sårad..

Allt bara känns så jobbigt och hopplöst.. Jag har ingenting att gå upp till, jag behöver egentligen inte gå och lägga mig heller för jag har aldrig någon tid att passa dagen efter.. Jag är knappt ute med kompisar längre för att jag knappt vet vilka som är äkta, har ingen lust, folk orkar inte åka till mig heller för jag bor ju så jättelångt ute på landet (ironi), tänk efter lite så kanske ni förstår att det är exakt lika långt på båda hållen!! -.-"


Vad ska det bli av mig egentligen?

Just nu vet jag varken in eller ut...

Men man ska aldrig ge upp oavsett hur svårt det verkar vara, allt ordnar sig till slut som sagt..


Peace out // Dark Angel