"Efter att åtskilliga gånger fått svaret "bra", när jag påtvingad av den sociala agendan blivit tvungen att intressera mig för mina medmänniskors dagliga mående, undrar jag nu - vad är det? Om man bortser från slitage på de diverse muskler i ansiktet på grund av den grimas som frekvent förknippas med just detta ord, "bra", så verkar det vara en behaglig och trivsam sinnesstamning. Fortsatt forskning i ämnet har tyvärr inte givit mig några betydelsefulla resultat, så nu rådfrågar jag allmänheten: Har du, direkt eller indirekt, haft några som helst symptom på detta begrepp? Kanske har eventuella anhöriga visat antydningar som kan knytas till detta mysterium? Tips och råd mottages tacksamt. Tyvärr lider jag av bristande resurser då mina studier enbart ligger på amatörnivå och finansieras av bidrag, men alla inblandade kommer nämnas vid namn - som tack - i inledningen på min kommande essä. Jag tänker nämligen gå till botten med detta. Inlägget, till största delen baserad på ironi såklart, var gällande vad som faktiskt ÄR "bra". Och hur jag i så fall märker det? Det kanske inte är roligare än såhär? Jag kanske mår bra? Det kan skrämma mig lite. Fast å andra sidan, vad är alternativet? Lugnet i döden lockar mig visserligen, men även de dagar som är värst kan jag väl inte ärligt påstå att jag VILL dö.. Eller? Missade spåret du är inne på totalt, och det är ju den mänskliga faktorn att apa efter resten av befolkningen. Att liksom anpassa sig till normen. Framför allt på internet, just facebook. Där det viktigaste som finns är vad andra människor har för tankar om en. Att det är sååå hemskt att sticka ut på minsta lilla sätt och att allt som räknas är att vara "normal" , som "alla andra". Även fast jag hatar ordet "normal" och tycker att det oftast får en sån motsägelsefull betydelse, då det brukar göra mer skada än nytta. Folk som förstorar begreppet in absurdum och i jakten på det "normala", som de tror är lika med "bra", istället mår sämre. Jag tvivlar på att det är mycket sanning som ligger bakom alla klämkäcka statusuppdateringar som drar igång innan solen går upp där alla påstår att dom tagit 14 mil långa powerwalks till gymmet, och efter det lägger upp bilder på sin as- nyttiga frukost som avnjuts på balkongen med sin "bäste soulmate" och att dagen enbart bjuder på solsken som de har all tid i världen att hinna avnjuta medan deras pengar rullar in tack vare underhuggare på jobbet som gör slitgörat osv bla bla. En sådan jävla kommentar (som säkert inte ens är sann) tror jag är livsfarlig. Folk går över gränsen till vad som är rimligt bara för att försöka passa in till en, vad de tror, är en meningsfull existens. En existens som bygger på en lögn påhittad av en späd, hjärntvättad bloggprinsessa som påstår sig må såååå bra, vara sååå unik med egen stil, fan o hans moster, som sedan säger emot sig själv totalt och köper plastkirurgi - bara för att slippa rädslan till att INTE passa in. Tvi fan, vi mår lika jävla dåligt allihopa. Vi är bara fega små horor och missbrukare hela bunten. Det finns inget "bra". Livet är en lögn. En lögn som suger. Och som vi ändå aldrig kommer klara oss ur levande, hur mycket vi än stretar emot. "
Jag kan faktiskt hålla med min vän, vi är så oerhört rädda för att sticka ut lite från mängden. Varför är vi detta? Varför är vi så rädda för att våga vara oss själva? Även om min vän är lite bitter i texten så har hen en poäng faktiskt, ordet "bra" är bara ett meningslöst svar/fras för att slippa en motfråga, för att slippa att öppna sig, för att slippa att uttrycka sin känslor liksom. Ni som har mått dåligt innan vet exakt vad jag snackar om, och för er som inte har haft just detta problemet med att öppna sig.. Jag själv har något som kallas en "mask".. Den har har jag på mig 24/7 , ibland försvinner den när jag är själv. Masken gör så att det inte syns utåt att jag mår dåligt, är ledsen eller bara är på dåligt humör. Masken ger mig ett leende på läpparna som alla ser, men bara de närmaste märker när det är något fel. Jag vet, att jag borde berätta för folk hur jag tänker och känner, men för det mesta orkar inte jag att uttrycka mina känslor för någon som "bryr sig". Ibland vågar man lixom inte berätta för någon heller, för man hör hur folk snackar skit om varandra osv. Man vet inte riktigt vad folk säger om DIG. Där kommer vi tillbaka o nuddar ämnet som vi hade från början - vilket visar att detta är en ond cirkel helt enkelt.
Så folk- våga stå för vem ni är och var inte rädd för att sticka ut i mängden! :)
Peace out// Dark Angel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar