ÄNTLIGEN!!!

Var det min tur att fixa det där omtalade körkortet.
Den 16/6 2014 var det uppskrivning som gällde, och som alla vet eller kan förstå så var jag äckligt jävla cp nervös alltså, kallsvettades gjorde jag, varför?
Jo, under 3 år på gymnasiet har jag klarat så pass många prov att jag bara behöver räkna på två händer (knappt det). Varför skulle det bli annorlunda denna gången, men det är bara nu efteråt som jag börja tänka dom tankarna: "tänk om".. Tänk OM jag INTE hade klarat det, hur hade jag känt mig då och hur hade jag mått då.. Men det är egentligen inte lönt att fundera mer på det nu, det är gjort och jag klara det- 55/65 (godkänt: 52). Kan säga att jag är JÄVLIGT stolt över mig själv!! :D YAY!!

Den 18/6 2014 var jag på uppkörningen.. asså.. Den känslan går verkligen inte att beskriva, det kändes som att jag tappa allt blod och allt vad puls och hjärta heter och innebär.. Jag blev så fruktansvärt kall i både kropp och själ ju närmare klockslaget vi kom. Jag satte med i bilen med inspektören, han öppnade munnen och hade en väldigt lugnande röst, vilket hjälpte mig att slappna av lite- jag säger inte att jag var helt avslappnad och inte ett dugg nervös så fort vi satte oss i bilen.. NEJDÅ! Jag var fortfarande sjukt nervös!
Saken är den att man har en bild framför sig om hur dom där inspektörerna ska bete sig och vara lixom, nästan robot-liknande, ja jag vet inte vad, men det är dom inte! Dom är minst lika mycket människa som både du och jag, alla kan göra fel.

Som på uppkörningen då, då körde jag fel, och det han sa då var att alla kan köra fel, även HAN kunde köra fel, så det var inga problem, jag löste det med en enkel liten vändning längre fram så :)


Så nu har man körkort och samma dag körde jag först (äntligen!) bort till söderto <3 till mitt andra hem, har alltid varit och kommer alltid till att vara det <3. och sa hej till Agge, morbror Rikard var inte hemma, han kom hem idag (19/6 2014). Jag var även en sväng nere hos pappa och sa hej och käka lite, fick med mig pappas goda kanelbullar hem, MUMS!
Väl hemma kände jag hur spänningarna i kroppen sakta släppte och jag blev tröttare och tröttare, men samtidigt pigg på något konstigt sätt.
Jag hade svårt att förstå att jag hade klarat det, det är fortfarande svårt att förstå det, nu i skrivandets stund sitter jag hos min pojkvän och inser att jag har en bil där ute på parkeringen som JAG kan sätta mig i när jag känner för det och bara köra iväg eller bara köra hem om jag känner för det. Det är en underbar känsla att inte behöva hålla koll på bussar/tåg för att på ett smidigt sätt kunna ta mig hem, och sedan må dåligt för att be någon komma och hämta mig vid bussen.


När man bor så långt ute som jag gör så behöver man faktiskt ett körkort, visst man kan be folk och hämta en men man skäms ju till tusen alltså.. Jag kände mig så fruktansvärt mycket ivägen så jag mådde dåligt psykiskt. Men nu har jag det där kortet :D

Och om inget annat inträffar så blir det minsann en Ullareds tripp med min bästaste bästa vän <3
Har saknat henne som FAN!!


Iallafall, det var tanken att detta inlägget skulle hjälpa mig att förstå att jag faktiskt har ett körkort- att jag klara det!



Peace out! // Dark Angel

ÖDET?

Aldrig hade jag ens vågat tro att det skulle bli såhär när jag började på den där kursen i höstas..

Första dagen hade jag en sådan fruktansvärd ångest.. Man skulle lära känna nya människor, det handlade om nya utmaningar för min del, något utanför "my comfort-zone" lixom, bara tanken på att behöva prata med nya människor gav mig ett illamående som inte går att beskriva med ord, MEN, jag klarade det!

Vi var 6 pers första dagen, någon dag efter kom där 1 till, en kille som i mina ögon såg hård men väldigt osäker ut. Han var klädd i blåa jeans, vit tröja, svart jacka och en svart mössa som satt som, ja jag vet inte vad.
Jag kan inte släppa det ögonblicket, han tittade inte på mig överhuvudtaget, kändes som att han tittade på alla andra utom mig om jag ska vara helt ärlig, haha.

Den killen har idag en väldigt stor plats i mitt hjärta, han har haft det ett bra tag nu, men efter lite oroligheter mellan oss så har vi sagt att vi ska hålla i varandra istället för att fösa bort varandra. Som vi sa innan ikväll när vi pratade, vi har gjort de dom flesta gör i ett förhållande, inget bråk eller så, men en hyfsat livlig diskussion :)
Vi KAN säga ifrån om någon av oss göra något som den andre inte tycker är okej eller liknande, UTAN att bli sura på varandra :) *tummen upp*

Det är så skönt att ha någon som faktiskt uppskattar mig, som inte tar mig för givet eller behandlar mig illa. Någon som tar mig för den jag är, någon som inte vill ändra på mig. Han får mig att må bra!
Och att höra att jag är den rätta värmer i mitt hjärta så jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Det som är det bästa med vår relation är att vi kan prata om allt mellan himmel och jord. Jag kan faktiskt säga till om jag inte mår bra, och då är han där och stöttar mig, vilket jag inte har varit med om att en kille har gjort innan. Att veta att han håller mig om ryggen hela vägen är en underbar känsla. För jag VET att han kommer att finnas där för mig precis som jag kommer att finnas där för honom.

Jag kan inte beskriva hur tacksam jag är för den kursen i höstas.
I dagens samhälle är ju teknologin större än det verkliga sociala livet, folk sitter vid datorer, telefoner, paddor- you name it! Jag kunde inte för mitt liv tänka mig att träffa någon i det verkliga sociala livet, ganska coolt och udda (om man kan säga så) ändå :)

Alla dessa morgnar då man har varit smått nervös och pirrig för att åka till kursen för att jag visste att han skulle vara där, att vi skulle ta samma stadsbuss dit, att veta att jag kunde vara nära honom- låter helt creepy, jag vet!, men så var de iallafall. Att gå med honom till kursen och sedan stå och vänta på bussen tillsammans när man skulle hem. Jag visste att jag tyckte om honom riktigt riktigt mycket, men vem skulle tycka om mig tillbaka egentligen?
När han började med att ropa "FREDA! FREDA! FREDA!" på fredagarna (såklart), bara DÅ var det fredag. Jag kommer ihåg en fredag då han var sjuk, så vi ringde upp han, eftersom han var saknad (inte bara av mig då :P ), så vi fick honom till att ropa "FREDA!". Tack men det blev ändå inte samma feeling lixom. Den där underbara fredagskänslan fanns inte där när han inte var närvarande.

Det är kul att tänka efter, för jag hade aldrig några funderingar på att det faktiskt kunde bli han och jag någon gång, det tog oss ungefär 9 månader att förstå att vi hör ihop, haha. Det tog alltså ett bra tag innan polletten trillade ner...

Finns ingenting som INTE skulle funka mellan oss, så vi får hoppas på det bästa. Men det känns så pass bra så vi kommer nog hålla ihop ett bra tag :)



Jag vill tacka arbetsförnedringen (arbetsförmedlingen) och Work for you för att ni gjorde detta möjligt.

Det enda arbetsförmedlingen har lyckats med, great job!



Peace out // Dark Angel

Impulsivitet? Nejdå!

Min kompis lärde mig en sak om impulsivitet..
Om du är riktigt sugen på exempelvis godis, så vänta ca 5 min och tänk efter: "behöver jag verkligen detta?"
7 av 10 skulle antagligen lägga tillbaka godiset- good job!

Jag gjorde samma sak fast med en människa (jag vet, det låter knäppt :P )

Efter en besvikelse sade jag upp kontakten med en person jag sedan insåg att jag inte ville vara utan eller som jag inte kunde vara utan. Jag vet, det låter konstigt!
Under dom 2 månaderna har jag i princip inte tänkt på något mer än HAN (med stort H) haha, låter riktigt töntigt. Jag har inte varit som besatt, verkligen inte, men jag har tänkt på honom varje dag, det var alltid någonting som kom upp lixom. Sjukt jobbigt när man hade "bestämt" sig för att inte snacka med honom igen. Jag rådfråga med en vän om detta och hon menade på att man kan alltid förlåta- och det är sant!

Jag får stå mitt kast och skylla mig själv om jag blir sviken igen sen, vilket jag faktiskt inte tror på, för han har ändrat sig, jag tror dock inte att det är pga mig, utan mer att han har vuxit upp lite kanske och tagit tag i sitt liv - super glad för det! :)

Jag tror på det där med ÖDET, jag menar.. Vi träffades på den kursen vi gick på samtidigt, vi känner inte varandra sedan tidigare eller något sådant, båda hade fått det via två olika arbetsförmedlingar, på två helt skilda håll i Skåne, det måste vara ödet ändå.

Nä, men jag känner mig ändå supersäker på att det är ödet, kvittar vad någon annan säger :P

Jag kan inte heller fatta att det händer mig, efter vad jag har varit med om (jag säger inte att jag har det värst, absolut inte) så borde jag vara känslomässigt avstängd, men icke! Jag har ändå sagt åt mig själv att inte hålla dig till känslor och kärlek av det slaget, men han har minsann lyckats att ta sig igenom min "ogenomträngliga" mur haha, superbra mur verkligen! ;)

Woop Woop! Nu saknas det bara en sak (som är viktig just nu iaf), sen är mitt liv komplett :)

Enjoy life everyday! <3


Peace out // Dark Angel

Det här med att sakna någon..

Det är jobbigt...

Jag har glömt hur du ser ut.
Jag har glömt känslan jag fick när jag var i din famn.
Jag har glömt hur det känns att vara med dig.
Jag har glömt bort din röst.
Jag har glömt bort din doft.

Jag glömt det fysiska helt enkelt, inte för att vill glömma utan för att jag har tvingat mig själv att glömma dig.
Det är dags att gå vidare och du är nu ett, av många, avslutade kapitel i min bok.

MEN.. Jag ångrar inte att jag träffa dig och lärde känna dig. Jag kommer fortfarande ihåg det roliga med dig. Dina dåliga repliker som " Hajdo" eller "frågor på de?" (på riktig skånska).
När det var fredagsmornar och du kommer in genom dörren och ropar: "FREDA' FREDA' FREDA' ", bara då var det fredag.

Som jag borde ha lärt mig för länge sedan så finns där ingenting som varar för evigt, inte ens vänskap..
Jag har glömt mycket men vissa saker kommer man ihåg extra mycket.. Din humor är en sak att komma ihåg, dina starka åsikter om saker och ting som ändå stämde till 99,9%. Men det som jag verkligen kommer att komma ihåg är det du gjorde mot mig som du lovade att aldrig göra.. Du svek mig... Det går att förlåta men aldrig glömma. Jag gjorde det du bad mig göra- påminna dig, men ändå var där något som gick fel.. Du kom aldrig dit..

Det som stör mig mest med det hela, det är att du är nog för "stolt" för att verkligen be om ursäkt och inse att det var DU som gjorde fel!

Jag har inte hört av dig på jag vet inte hur länge.. Jag kommer antagligen aldrig höra av dig igen, vilket ändå känns helt normalt då du försvann med jämna mellanrum, även när vi snacka... Så ingen förändring där..

Men ja.. Det var skönt att få detta ur sig oxå.

Ha det bäst alla!




Peace out// Dark Angel

Jaha, vart ska man börja egentligen?

Körkortet håller jag på med...
Jobb har jag inget...
Utbildning har jag ingen heller...
Jag vet inte om jag borde börja skolan i Danmark till hösten då jag inte är speciellt sugen på att få ett lån på mig innan 20 års ålder.
Är inte speciellt taggad längre, så som jag en gång var.. Frågan är egentligen VAD jag är taggad till överhuvudtaget.. Min tanke och mina förhoppningar är att jag ska må bättre om jag fixar mitt körkort INNAN hösten, men idiot som jag är så börjar jag först nu på allvar och plugga teori och kör hemma och även bokat in lektioner- exakt i samma period som alla andra vill ta sitt körkort- IDIOTI!!

Just nu känns det jävligt jobbigt faktiskt, har ingen lust, ingen energi, ingen ork till nånting egentligen.. Fysiskt skulle jag kunna klarat att springa flera varv, men mitt huvud hänger inte med. Jag har snart gått hemma i 1 år utan jobb, knappt någon kontakt med andra människor- man blir ganska knäpp i huvudet efter ett tag.

Jag behöver ett jobb, jag söker 100 tals av jobb varje månad för att tillfredsställa arbetsförmedlingen, utan några som helst resultat- någon intervju har jag haft men det har inte lett någon vart, jag börjar fråga mig: "Vad har alla andra som jag INTE har??"
Utbildning?
Körkort?
Snyggt utseende?

Arbetsgivare vill att man ska vara runt 20 års åldern och ha ca 20 års erfarenhet.. Hur vill dom att det ska kunna gå ihopa??
Jag är så trött på er!

Det är så många tankar som far runt i mitt huvud just nu, så jag blir helt ding alltså..
Mitt största och främsta mål är att klara mitt jävla körkort, det är prio 1.
Men det känns som att jag behöver en liten push på vägen lixom.. Jag har alltid velat tatuera mig, jag har presentkort fram till siste oktober, men jag vill ha den innan sommar månaderna börjar och sedan kommer rötmånaden plus att det fortfarande är varmt i augusti och september, och om jag ska gå i skolan till hösten så kommer jag inte hinna eller kunna fixa den till hösten heller vilket leder till att presentkortet bara är utkastade pengar.. Men samtidigt har jag sagt att jag vill fixa körkortet först och sen tatuera mig, som belöning menar jag, men efter som det blir som det blir så vill jag gärna göra den nu i det närmaste.


Sen funderar jag på att fixa en kontakt så att jag kan prata med någon om mitt liv, mitt förflutna, alla situationer i mitt liv.. Att snacka med någon utomstående bara.. Men problemet där är att jag orkar inte berätta hela min livshistoria ytterligare en gång till, jag tycker ändå att jag har gjort det tillräckligt genom de närmaste 10 åren..

Jag vill förlora mer i vikt, men har ingen motivation till det, jag gillar styrketräning, men jag har ingen lust att lägga pengar på ett gymkort som jag ändå inte kommer att använda- utkastade pengar!
Motivation? Vad är det egentligen? Den har jag tappat för länge sedan iaf..

Jag har ingen ångest eller något sådant, jag är bara sjukt jävla ledsen inombords, men jag försöker verkligen visa utåt att jag är stark, självsäker och alltid på topp, glad och tänker positivt.. Men i vissa stunder är jag helt tvärtom.. Vissa dagar vill jag hellre glo tv eller ligga i min säng och bara titta rakt in i väggen.. Jag har ingen stor lust över att baka mer, att prata med andra är jobbigt, att ta sig någonstans är jobbigt, att vara social i övrigt är jobbigt..

Att bli sviken och sårad är något jag egentligen är van vid, men det tär ändå på mig.. Jag är ingen robot som bara kan stänga av alla känslor.. Jag vet inte längre vad jag ska säga eller göra för att inte bli sviken eller sårad..

Allt bara känns så jobbigt och hopplöst.. Jag har ingenting att gå upp till, jag behöver egentligen inte gå och lägga mig heller för jag har aldrig någon tid att passa dagen efter.. Jag är knappt ute med kompisar längre för att jag knappt vet vilka som är äkta, har ingen lust, folk orkar inte åka till mig heller för jag bor ju så jättelångt ute på landet (ironi), tänk efter lite så kanske ni förstår att det är exakt lika långt på båda hållen!! -.-"


Vad ska det bli av mig egentligen?

Just nu vet jag varken in eller ut...

Men man ska aldrig ge upp oavsett hur svårt det verkar vara, allt ordnar sig till slut som sagt..


Peace out // Dark Angel