Valborg...

Är en riktigt jävla onödig "högtid" i Sverige!
"Valborg, de e då vi välkomnar våren!"
Vi har ju för fan inte ens vår era dumma jävlar!!-.-"

Valborg är en av de dagarna på året då risken för olyckor ökar som mest. Dagen går i alkoholens tecken; ungdomar dricker tills de inget kommer ihåg längre, de spyr, slåss osv.
Det finns de tjejer som, antagligen, kommer bli utnyttjade och förlora sig själva till svin och sen är deras liv förstört för evigt.

Finns de ungdomar som försvinner och aldrig kommer tillbaka pga olyckor m.m.

Detta är det enda jag tänker på när det gäller Valborg (y)-.-"

Själv ska jag vara med några polare i Svedala, så var det planerat från börja, men asså jag vet inte om jag vill överhuvudtaget.. Jag orkar inte sitta o va fejkat glad enbart för att tillfredsställa mina kompisar.
Pga de ändrade planerna stannar jag faktiskt hemma o kollar på nån halvdålig film - kalla mig tråkig, men så är det. Jag är inte den som jättegärna festar lixom. *tummen upp*

Från det ena till det andra..

Jag har varit så jävla dum i huvet så jag ljög för de jag bor hos om en kille som blir pappa om ca 1 1/2 månad. ONÖDIGT!!

Men ja, jag står för vad jag har gjort och jag ångrar det jag har gjort som in i helvete!!
Säger FÖRLÅT från djupet av mitt hjärta och förstår verkligen att de är besvikna på mig.


Peace out// Dark Angel

Du finns inom mig...

Så gråt ej mera det ska bli så bra.
Kom ta min hand här finns jag
Jag ger dig skydd nu för allt omkring dej - och jag finns här gråt ej mer.

Ett litet liv men ändå stark,
Här i min famn så är du trygg och varm.
Det finns ett band som aldrig brister.
Jag finns hos dej, gråt ej mer!

För du finns inom mig.
Ja, du finns inom mig.
Från denna stund nu och för evig tid.

Du finns inom mig.
Mitt hjärtas hemlighet.
Du finns här inom mig - ALLTID!

Från det ena till det andra, men allt hör ihop..

Mår jag för bra för att må dåligt?

Måste jag må dåligt för att jag ska vara trovärdig?

Är det okej om jag pratar om honom?

Är det okej för mig att må dåligt?

Kan jag ena dagen vara på topp och sedan andra dagen bara vända helt uppochner som en pannkaka?

Är det okej att tänka på vad jag kunde ha gjort för att förhindra det?

Var det mitt fel?

Alla dessa tankar enbart pga 1 enda person.. Samt folks olika, helt onödiga, kommentarer om det ena och det andra.

1 enda person som har utnyttjat mig och förstört mitt liv. Ett liv som jag var på väg att avsluta 2010, just pga 1 människa.
Detta har medfört en försvårad tillits känsla till människor runt om mig.
Jag kan inte lita på någon längre.. Jag kommer aldrig "bara släppa" det och låtsas som att det inte har hänt för att folk känner sig obekväma med att prata om det.

Jag kan verkligen inte lita på någon i dagens läge! Inte ens mina närmaste vänner.. Knappt någon i min egna familj.. Tyvärr så har jag blivit sårad och lämnad i skiten så många gånger.. Det går inte att räkna på fingrarna ens.. Sviken alltför många gånger!

Jag bryr mig inte om du tycker att jag tycker synd om mig själv- låt mig göra det såfall!Men kan ju säga till allmänheten att man INTE behöver komma till mig när man behöver en axel att gråta emot eller ha någon som lyssnar.. För jag finns inte där längre!!! Jag är så jävla less på denna jävla skiten nu!

"Snälla Erica, gör detta, gör detta, gör detta.."
Nä! Jag kommer inte att ställa upp på någonting igen!! För jag får INGENTING tillbaka.. Jag blir ALDRIG visad tacksamhet för saker och ting..

Jag tackar för mig!


Peace out// Dark Angel

Har du...

någon gång känt att du inte vet vad som händer runtomkring längre?
haft en känsla av att du inte bryr dig om någonting längre?
någon gång tappat lusten till allting?
någon gång haft tankar på så mycket att du inte längre vet vad du känner, vill eller tänker och du kan inte förklara någonting för någon för att du är rädd att där finns de som inte kommer att förstå dig?
haft känslan av ensamhet, tomhet?
haft känslan av att där verkligen inte finns någon där för dig samt att ingen förstår dig?
haft känslan/tanken av att där inte finns något att se framemot längre?

Allt detta har jag gått igenom hela mitt liv. Att inte känna sig tillräcklig på något plan överhuvudtaget.
Vill du veta en sak? Ja! Jag har ändrats en del. Jag är inte så snäll som jag alltid har vatt innan, för att jag inte vill bli utnyttjad eller "överkörd" längre! Jag litar inte på många människor i min omgivning och absolut inte tillräckligt för att berätta hemligheter då jag vet att det på något sätt kommer ut oavsett vad. För att bakom varje "fejkat" leende finns en falsk bitch.  Jag tar avstånd från människor pga erfarenheten jag har av falska människor, i slutändan som kommer de ändå att gå sin väg o lämna mig där helt själv. Jag har ändrats för att jag vet att jag själv är den enda människan jag kan lita på.

Det här med att inte kunna lita på människor är väl ändå ett ganska vanligt problem, framförallt inom kärlek och relationer/ förhållande.
Att få sitt hjärta delat i två handlar om så mycket mer än bara om tårar och ledsamhet. Att få ditt hjärta delat i två är en väg in i osäkerhetens bana, man blir osäker på varje människa som försöker komma inpå ditt liv, att få ett hjärta delat i två medför uppbyggnaden av högre murar samt starkare väggar till den bubblan du helst inte vill lämna. Att ha ett söndrigt hjärta medför ett stort ärr som inte kommer att försvinna, det gör bara att du jämför dig själv med andra människor  och jämför den som delat ditt hjärta på två med andra människor. Just för att du är rädd för att bli sårad ännu en gång till- du är helt enkelt rädd för att älska igen.

Ett söndrigt hjärta är så mycket mer än vad människor runt om någonsin kan se och förstå.

Säg vad ni vill jag bryr mig inte, detta är vad som finns i mitt huvud för tillfället.


Peace out// Dark Angel

Sårad och med en känsloförlamad kropp frågar jag dig...

Har du någon gång haft känslan av attt du är den mest ensammaste människan på hela jorden?
Well, den känslan har jag haft ett tag nu. Jag vet att jag har alla mina underbara vänner samt min älskade familj runt om mig, men samtidigt känner jag mig så otroligt jävla ensam.

Den där ensamhetskänslan när du känner att där verkligen inte finns någon som förstår dig.
Man kanske anser att jag bara tycker synd om mig själv nu, ja det kanske jag gör, men låt mig ha denna stunden till detta och låt mig sen få komma upp igen. Jag sitter i min säng och tänker på mitt liv i ren allmänhet, jag får tanken i huvudet: "Fan vad lyckligt lottad jag är som är där jag är i dag!"
Samtidigt får jag tanken av inte besvära någon, inte vara i vägen för någon, inte prata inte höra av mig för att jag är bara jobbig, tydligen med en massa lögner och skitsnack?

Just nu orkar jag verkligen inte med någon eller några.. bara låt mig va, låt mig vara ledsen- jag kommer tillbaka, det vet jag!
Det finns fortfarande de dagar då jag verkligen önskar att jag inte ens skulle existerat överhuvudtaget, jag kan väl säga att idag är lite utav en sådan dag.

MEN! Jag ska INTE låta någon eller något få trycka ner mig. Jag har varit nere på botten, med självskadebeteende, självmordstankar och självmordsförsök- jag tänker inte sjunka så djupt ner igen.
Oavsett vad som händer i mitt liv!

"Mister man en står där tusen åter"

I skrivandets stund fäller jag tår efter tår och hör hur mitt hjärta dunkar tyngre och tyngre medan jag tänker igenom alla misstag jag har gjort i livet, alla fel, allt ont jag har gjort mot andra, hur många gånger jag har svikit andra för min egen skull. Men samtidigt tänker jag på hur mycket jag har ställt upp på andra utan att ha fått någonting tillbaka- vilket tär som fan på en både fysiskt och psykiskt!
Jag orkar inte  ALLTID vara den som ställer upp, jag orkar inte ALLTID vara den med glatt humör, jag orkar inte ALLTID vara den som ger andra råd om sådant som jag själv skulle behöva råd till!!
Jag gör mitt bästa för att göra andra lyckliga - men va fan får jag tillbaka?? 

Peace out// Dark Angel