Kan börja med att jag har avslutat min kurs i Malmö iallafall. Jag har fått lära känna en helt underbar grupp med människor. Jag har fått lära mig en massa saker faktiskt, både om vårt samhälle, Danmark och mig själv. De 12 veckorna jag gick där fick jag verkligen kämpa för att vara kvar, jag har övervunnit en del av rädslan jag har för att snacka inför folk, tack vare denna underbara och härliga grupp av människor, under skrivandets stund så känner jag hur en tår rinner ner för min kind- jag saknar verkligen gemenskapen i gruppen, precis den gemenskapen jag hade med mina klasskompisar från 0:an (förskolan) - 9:an och den gemenskapen är väldigt svår att få idag.
Under de 12 veckorna har jag många gånger varit nära på att ge upp, men vet ni vad? Jag klarade av detta oxå! Precis som jag har klarat av allt annat. Jag har det jobbigt nu oxå, jag vet inte vem jag kan lita på, jag vet inte vilka som är mina vänner längre.
En människa jag verkligen saknar, det är min bästa vän. Hon som alltid fanns vid min sida, hon har och även jag själv bara försvunnit. Vi har ju saker på vars ett håll, men det känns som att det är mer än bara för lite tid som gör att vi inte snackar längre. Det känns som att vi, tyvärr, har vuxit ifrån varandra och det gör verkligen ont i hjärtat att tänka det. En helt underbar person som henne, jag hade tur som fick lära känna henne och ha henne som MIN bästa vän, massor med biobesök, några gymbesök, massvis med skratt såklart, hennes skratt och leende fick vilken dålig dag som helst att bli helt underbar. Om du läser detta så vet du exakt vem du är och jag vill bara att du ska veta att jag saknar dig så jävla mycket gumman, du kommer alltid vara i mitt hjärta- glöm inte att jag älskar dig <3
Sen finns där fler jag verkligen saknar..
Mina föräldrar, jag saknar en fast punkt lixom. Jag har det jävligt bra där jag är idag och är så oerhört tacksam för att jag får bo hos min "faster" och hennes man. Men man saknar ändå den där fasta punkten som man kan gå till- föräldrar är ju ändå föräldrar. Jag har hållit detta inom mig så länge, men jag kan inte vara tyst längre. Jag skiter helt och hållet i vem som blir sur, arg eller ledsen på mig, men jag har fan känslor jag med precis som någon annan människa.
Jag kan börja med min pappa:
Ni har väl sett filmer där dottern har en pappa som alltid finns där och skyddar henne, dottern kan alltid lita på sin pappa, dottern kan brottas, skratta och ha kul med sin pappa.. Jag önskar verkligen att jag hade en sådan pappa..
Jag känner mig som en idiot som saknar dig, men jag saknar dig något så fruktansvärt mycket. Jag hade en gång en pappa som jag kunde skratta, brottas och hålla på med. Men jag finns inte längre, där är en som har tagit min plats, ibland tror jag inte ens att du saknar eller älskar mig överhuvudtaget. Varken min pappa eller mamma. När jag skriver till dig betyder det att jag saknar dig och när jag inte skriver till dig betyder det att jag väntar att du ska sakna mig, men för det mesta får jag inte meddelanden. Jag existerar bara när du vill något.
Jag kanske inte gråter, men det gör verkligen ont.
Jag kanske inte säger något, men det känns faktiskt.
Jag kanske inte visar något, men jag bryr mig ändå.
Jag försöker att inte sakna dig, men till slut så saknar jag dig ändå.
Jag kan börja med min pappa:
Ni har väl sett filmer där dottern har en pappa som alltid finns där och skyddar henne, dottern kan alltid lita på sin pappa, dottern kan brottas, skratta och ha kul med sin pappa.. Jag önskar verkligen att jag hade en sådan pappa..
Jag känner mig som en idiot som saknar dig, men jag saknar dig något så fruktansvärt mycket. Jag hade en gång en pappa som jag kunde skratta, brottas och hålla på med. Men jag finns inte längre, där är en som har tagit min plats, ibland tror jag inte ens att du saknar eller älskar mig överhuvudtaget. Varken min pappa eller mamma. När jag skriver till dig betyder det att jag saknar dig och när jag inte skriver till dig betyder det att jag väntar att du ska sakna mig, men för det mesta får jag inte meddelanden. Jag existerar bara när du vill något.
Jag kanske inte gråter, men det gör verkligen ont.
Jag kanske inte säger något, men det känns faktiskt.
Jag kanske inte visar något, men jag bryr mig ändå.
Jag försöker att inte sakna dig, men till slut så saknar jag dig ändå.
"I wanna write "I miss you" on a rock and throw it in your face so you know how much it hurts to miss you.
"Best way to not get your heart broken is pretend you don't have one"
Jag har hittat min egna väg nu och vill du inte vara delaktig i den vägen så kan jag inget mer än att säga hejdå.
Jag har hittat min egna väg nu och vill du inte vara delaktig i den vägen så kan jag inget mer än att säga hejdå.
Till min mamma:
Ni har sett filmer, där mamman och tonåringen bråkar ena sekunden men kan vara bästa vänner direkt efter, där dottern kan snacka om allt med sin mamma och mamman lyssnar och faktiskt uppmuntrar dottern.
Jag önskar verkligen att jag hade en sådan mamma faktiskt. Visst, jag och min mamma kan ha våra goda stunder, men jag känner ingen direkt samhörighet med min mamma. Där finns oftast ett MEN i allting.. När jag hade gått ut skolan.
1. Jag fick en tavla jag redan fått en gång innan, i studentpresent.
2. Jag hade väldigt många IG i betyget från gymnasiet, det min mamma säger då: dina betyg kunde varit bättre. Ja mamma, det kanske dom kunde, MEN
1. Jag HAR faktiskt gått ut skolan.
2. Jag hade inte bara skolan att fokusera på, allt som hände under tiden.
Att jag inte har gett upp ännu är ett under.
När jag har ritat något, som oftast är dödskallar i olika former och olika design, jag ritar dödskallar för att jag tycker att dom är coola och har en charm som inte många förstår. Min mamma säger att mina teckningar av dödskallar är fina, MEN det är ju av en dödskalle. Varför inte bara säga att du antingen gillar teckningen och acceptera att jag gillar dödskallar eller bara säga rakt ut att du inte gillar teckningen.
Jag önskar verkligen att jag hade en sådan mamma faktiskt. Visst, jag och min mamma kan ha våra goda stunder, men jag känner ingen direkt samhörighet med min mamma. Där finns oftast ett MEN i allting.. När jag hade gått ut skolan.
1. Jag fick en tavla jag redan fått en gång innan, i studentpresent.
2. Jag hade väldigt många IG i betyget från gymnasiet, det min mamma säger då: dina betyg kunde varit bättre. Ja mamma, det kanske dom kunde, MEN
1. Jag HAR faktiskt gått ut skolan.
2. Jag hade inte bara skolan att fokusera på, allt som hände under tiden.
Att jag inte har gett upp ännu är ett under.
När jag har ritat något, som oftast är dödskallar i olika former och olika design, jag ritar dödskallar för att jag tycker att dom är coola och har en charm som inte många förstår. Min mamma säger att mina teckningar av dödskallar är fina, MEN det är ju av en dödskalle. Varför inte bara säga att du antingen gillar teckningen och acceptera att jag gillar dödskallar eller bara säga rakt ut att du inte gillar teckningen.
Min mamma har även hon varit med om en del, precis som vilken människa som helst. Hon har klarat sig hon med. Men hon håller kvar i gammalt. SLUTA!
Enligt henne själv: "Nä, det gör jag inte!" och så blir hon sur, och nu säger hon att hon inte blir sur. Jo, det gör du mamma! Du håller kvar i det gamla. Jag vet att du har allt som har hänt, sparat i en pärm. JAG VET! Det är inget bra mamma, du mår inte bra av det.
Jag vet att du har blivit sårad genom tiderna, jag vet allt!
Men tänk efter, vad hjälper det dig att hålla kvar i det gamla? Vad ger det för nytta? Det som har hänt har ju hänt, det går inte att få skiten ogjord.
På min student.
Du hjälpte inte till med mycke, en liten betalning av hälften av sakerna och lite pynt i partytältet. Pappa fanns där hela tiden, han fixade maten, han fixa dricka, han fixa dukningen, han diska efteråt, han städa efteråt- vad gjorde du? Du åkte hem!
M var nyopererad och hade smärta i hela kroppen och hon ställde sig och gjorde tårta på min student. Även om hon knappt kunde stå upp, så hjälpte hon till. Vad gjorde du!? Du åkte hem!
Kan säga att det är inte bara jag som har reagerat, det var ALLA som var på min student, vänner som familj!
Jag vet att du och M inte var bästa vänner då, men vet du vad? Det var inte pappa och M heller, men pappa höll ändå en god min för MIN skull. För helvete mamma!! Väx upp nån gång!!
Jag känner ingen annan som är så bitter över saker som du. Jag kommer att få samtal eller mess för detta, men jag orkar inte spendera tid med någon som tar så mycket energi som du gör. Jag älskar dig mamma, det vet du att jag gör, du är ju min mamma och mamma är och förblir alltid mamma, men ingen av oss mår bra av att du är bitter över gamla saker, bitter över saker som händer. Man måste kunna släppa och gå vidare, man måste kunna se det ljusa i vardagen. Jag är jätteglad för att du håller på med det du gör på din fritid, jag är glad att du har vänner där, jag är glad över att du har vänner på jobbet.
Du sa till mig att det bara var en envägskommunikation mellan dig och M, mellan dig och dina andra vänner- har du funderat på varför det är så?
Har det någon gång slagit dig att det kanske är DU som gör fel?
När jag var inne på akuten? Jag fråga varför du inte kunde komma in till mig, svaret du gav mig då såra mig väldigt mycke: "Du ringer ju bara när du e sjuk". "Varför ringer du inte din pappa?" Sen skrev du att du kunde komma in, men då var jag så ledsen så jag ville verkligen inte ha dig där.
Varför jag inte ringde min pappa var för att jag vet hur han är, han kommer inte till mig såvida jag inte ligger på min dödsbädd, för att han har ju sin egen familj.
Jag har ringt både till dig och pappa och frågat hur det är med er. Jag har skickat sms, där det står att jag älskar er eller att jag saknar er. Jag höll på med det ett tag, men vet du vad? Jag tröttna för att jag aldrig fick tillbaka något lika spontant som ett jag älskar dig mess eller jag saknar dig mess, inget samtal om hur det var med mig osv. Jag existerar inte i eran värd, varken din eller pappas.
För mig känns det som att mina föräldrar är bara några jag känner, där är aldrig någon fast punkt.
Där finns utomstående, som inte ens har ett familjeband till mig, som bryr sig mer om mig än vad ni två gör.
Du sa till mig att det bara var en envägskommunikation mellan dig och M, mellan dig och dina andra vänner- har du funderat på varför det är så?
Har det någon gång slagit dig att det kanske är DU som gör fel?
När jag var inne på akuten? Jag fråga varför du inte kunde komma in till mig, svaret du gav mig då såra mig väldigt mycke: "Du ringer ju bara när du e sjuk". "Varför ringer du inte din pappa?" Sen skrev du att du kunde komma in, men då var jag så ledsen så jag ville verkligen inte ha dig där.
Varför jag inte ringde min pappa var för att jag vet hur han är, han kommer inte till mig såvida jag inte ligger på min dödsbädd, för att han har ju sin egen familj.
Jag har ringt både till dig och pappa och frågat hur det är med er. Jag har skickat sms, där det står att jag älskar er eller att jag saknar er. Jag höll på med det ett tag, men vet du vad? Jag tröttna för att jag aldrig fick tillbaka något lika spontant som ett jag älskar dig mess eller jag saknar dig mess, inget samtal om hur det var med mig osv. Jag existerar inte i eran värd, varken din eller pappas.
För mig känns det som att mina föräldrar är bara några jag känner, där är aldrig någon fast punkt.
Där finns utomstående, som inte ens har ett familjeband till mig, som bryr sig mer om mig än vad ni två gör.
Jag älskar er av hela mitt hjärta och jag har alltid gjort och kommer aldrig sluta att älska er.
Kvittar hur lite ni bryr er, så kommer jag aldrig sluta älska er för jag vet hur det är att inte känna sig älskad.
Kvittar hur lite ni bryr er, så kommer jag aldrig sluta älska er för jag vet hur det är att inte känna sig älskad.
Nu har jag äntligen lättat mitt hjärta, och kommer må så superbra efter nån dag.
Mamma och pappa? Ni får bli hur sura, ledsna eller besvikna på mig som helst, men jag har försökt så många år att få er uppmärksamhet på både det ena och det andra sättet utan någon större respons. Det funkar för stunden, men det håller inte mer än en månad (MAX), tyvärr.
Jag försökte!
Peace out // Dark Angel
Mamma och pappa? Ni får bli hur sura, ledsna eller besvikna på mig som helst, men jag har försökt så många år att få er uppmärksamhet på både det ena och det andra sättet utan någon större respons. Det funkar för stunden, men det håller inte mer än en månad (MAX), tyvärr.
Jag försökte!
Peace out // Dark Angel
