Det var nog inget illa menat, men fick höra att det inte var rättvist mot M's barn att hon försörjer mig.
Nä, det vet jag oxå, jag är oerhört tacksam för att jag får bo hos dom jag bor hos nu, men fy fan vad jag känner mig i vägen hela tiden, det har kommit mer och mer nu, jag vet att dom ställer upp o så, fixar så att jag får mat på bordet, jag får värme, vatten, shampoo, sådana nödvändiga saker. Jag känner mig alltid välkommen men har ändå en känsla i kroppen som säger att dom är en aning trötta på mig- men det vet jag inte.. Så med mig hängandes som en jävla böld så får ju inte dom den ensamtiden dom behöver heller..
Jag är i vägen för det mesta tycker jag.
- Kan du köra mig till bussen?
- Kan någon hämta mig vid bussen?
- När kan jag ta bussen hem?
- Kan du hjälpa mig med detta?
Jag är trött på mig själv som ställer alla dessa frågor. Jag har inget jobb, ingen inkomst, inget körkort.
Det suger fet balle, ja det gör det! Men jag jobbar på det, jag söker hur många jobb som helst, jag jagar dom jag har varit på intervju hos, jag mailar, jag lämnar CV dit jag vill jobba. Jag vill ha ett jobb, jag vill ha mitt körkort, jag vill ha en fast inkomst, jag vill kunna flytta till något eget där jag inte behöver tänka på allt o alla. Jag behöver inte ha dåligt samvete över att vara i vägen, jag behöver inte känna mig som en jävla böld, jag behöver inte ha känslan av att jag mest är pest o pina. Jag säger inte att dom har sagt det- det har dom verkligen INTE sagt!! Men jag kan inte hjälpa hur jag känner det hela..
Dom ska åka iväg imorron och jag med. Dom mot Ullared o annat, själv ska jag till min pojkvän i malmö.
Första teorilektionen imorron (onsdag), träffa pappa på torsdag och tandläkaren på fredag.
Helt ärligt, detta kanske är något jag borde ta med mina föräldrar personligen men antagligen kommer dom inte lyssna. Men jag känner mig helt och hållet bortglömd av båda parterna. Efter studenten fick min kontakt med mina föräldrar ett abrupt slut, det var nästan som att dom tvingade sig själva till att "bry sig" om mig. Numera är det mer som att jag faktiskt inte finns längre, jag tillhör inte familjen mer. Jag är väl antagligen som en böld där med.
Jag insåg precis att där inte finns någon jag verkligen kan lita på till 100%
Mina närmaste vänner är nog M och N.. Känner mig mer "normal" när jag är med dom än när jag är med någon annan.
"Min andra halva" har jag glidit ifrån, du förlorade min tillit när du släppte min hand. Du svek mig nåt så fruktansvärt, det gör fortfarande ont idag, än idag kan jag sitta här hemma o bara stor tjuta för att jag köpte en klänning för över 1500kr utan att använda den till något speciellt, det är inte för att den kosta mig allt jag hade då, det var mer att jag sa att jag skulle gå med dig oavsett vad men du svek mig verkligen, jag har alltid ställt upp på dig, jag har alltid stöttat dig i vad du än tog dig ann, jag har funnits vid din sida i vått och torrt. Vad fick jag tillbaka??
Kanske inte världens snällaste inlägg, men det var skönt att få ur sig det.
Peace out // Dark Angel
