ÄNTLIGEN!!!

Var det min tur att fixa det där omtalade körkortet.
Den 16/6 2014 var det uppskrivning som gällde, och som alla vet eller kan förstå så var jag äckligt jävla cp nervös alltså, kallsvettades gjorde jag, varför?
Jo, under 3 år på gymnasiet har jag klarat så pass många prov att jag bara behöver räkna på två händer (knappt det). Varför skulle det bli annorlunda denna gången, men det är bara nu efteråt som jag börja tänka dom tankarna: "tänk om".. Tänk OM jag INTE hade klarat det, hur hade jag känt mig då och hur hade jag mått då.. Men det är egentligen inte lönt att fundera mer på det nu, det är gjort och jag klara det- 55/65 (godkänt: 52). Kan säga att jag är JÄVLIGT stolt över mig själv!! :D YAY!!

Den 18/6 2014 var jag på uppkörningen.. asså.. Den känslan går verkligen inte att beskriva, det kändes som att jag tappa allt blod och allt vad puls och hjärta heter och innebär.. Jag blev så fruktansvärt kall i både kropp och själ ju närmare klockslaget vi kom. Jag satte med i bilen med inspektören, han öppnade munnen och hade en väldigt lugnande röst, vilket hjälpte mig att slappna av lite- jag säger inte att jag var helt avslappnad och inte ett dugg nervös så fort vi satte oss i bilen.. NEJDÅ! Jag var fortfarande sjukt nervös!
Saken är den att man har en bild framför sig om hur dom där inspektörerna ska bete sig och vara lixom, nästan robot-liknande, ja jag vet inte vad, men det är dom inte! Dom är minst lika mycket människa som både du och jag, alla kan göra fel.

Som på uppkörningen då, då körde jag fel, och det han sa då var att alla kan köra fel, även HAN kunde köra fel, så det var inga problem, jag löste det med en enkel liten vändning längre fram så :)


Så nu har man körkort och samma dag körde jag först (äntligen!) bort till söderto <3 till mitt andra hem, har alltid varit och kommer alltid till att vara det <3. och sa hej till Agge, morbror Rikard var inte hemma, han kom hem idag (19/6 2014). Jag var även en sväng nere hos pappa och sa hej och käka lite, fick med mig pappas goda kanelbullar hem, MUMS!
Väl hemma kände jag hur spänningarna i kroppen sakta släppte och jag blev tröttare och tröttare, men samtidigt pigg på något konstigt sätt.
Jag hade svårt att förstå att jag hade klarat det, det är fortfarande svårt att förstå det, nu i skrivandets stund sitter jag hos min pojkvän och inser att jag har en bil där ute på parkeringen som JAG kan sätta mig i när jag känner för det och bara köra iväg eller bara köra hem om jag känner för det. Det är en underbar känsla att inte behöva hålla koll på bussar/tåg för att på ett smidigt sätt kunna ta mig hem, och sedan må dåligt för att be någon komma och hämta mig vid bussen.


När man bor så långt ute som jag gör så behöver man faktiskt ett körkort, visst man kan be folk och hämta en men man skäms ju till tusen alltså.. Jag kände mig så fruktansvärt mycket ivägen så jag mådde dåligt psykiskt. Men nu har jag det där kortet :D

Och om inget annat inträffar så blir det minsann en Ullareds tripp med min bästaste bästa vän <3
Har saknat henne som FAN!!


Iallafall, det var tanken att detta inlägget skulle hjälpa mig att förstå att jag faktiskt har ett körkort- att jag klara det!



Peace out! // Dark Angel