08.00..

Ringde klockan imorse, det blev lite zombieplåtning tillsammans med 2 goda vänner ;)
Jag blev riktigt nöjd med bilderna faktiskt. Men samtidigt så skäms jag som fan över mig själv.
Där är en del av mitt förflutna som, antagligen, aldrig kommer att försvinna, och det är mobbningen jag blev utsatt för från förskolan - 9:an (9 år)

Jag vet att jag inte ska jämföra mig med andra, men jag gör det omedvetet och blir osäker på mig själv samtidigt som jag egentligen inte bryr mig speciellt om vad andra tycker om mig.
När jag är hemma så känner jag mig säker och kan vara mig själv; visst det kan jag ändå, men inte riktigt på samma sätt lixom.

Känner mig lite ledsen över att där inte finns någon som kan acceptera mig för den jag verkligen är.
Känner mig ledsen över annat oxå faktiskt.. Saknar min pappa så att det gör ont i hjärtat.

Min pappa har alltid varit där, närvarande lixom. Ja, det var mitt egna val att flytta, men han kan ju finnas kvar mentalt ändå precis som min mamma gör. Min mamma hör av sig iaf. Vi har haft våra tvister mina föräldrar emellan och jag o mina föräldrar. Jag upplever att min pappa tyvärr har försvunnit mentalt. Vi har inte samma relation längre som vi hade innan.. :(
Jag har alltid varit pappas flicka lixom, vi var/är så lika, jag har alltid varit lite av en "pojkflicka".

Min pappa är som en stor jätte nalle, kramgo, snäll, omtänksam- lite för snäll ibland kanske. Jag älskar min pappa jättemycket och hoppas att han inte glömmer mig trots att jag inte bor hemma längre (vilket är min värsta mardröm- att han glömmer bort mig). Han har första platsen i mitt hjärta och den första platsen delar han tillsammans med min mamma.

Även om de är skilda o jag inte har haft den lättaste uppväxten så är jag väldigt glad över att jag har fått just detta livet, för jag är faktiskt stolt över mig själv och dit jag har kommit idag.

Men ingenting hade jag klarat av utan min familj och mina vid min sida.



Peace out // Dark Angel