Jag gråter alltså så lycklig jag är!

Från första början räknade jag år, men nu snackar vi om lite mer än 2 veckor (16 dagar kvar!)

Nu är de bara 1 vecka kvar med lektioner (min sista vecka någonsin med lektioner) sen är det mest suppe, bal (balen jag INTE ska gå på), utspark, fika med klassen, fika, fika osv.

Detta är helt sjukt, jag drömmer om min student varannan natt (känns de som iaf). Men i varje dröm så är det alltid någonting som går fel men samtidigt är jag så oerhört glad och lycklig, konstigt jag vet!

Oavsett vad som händer runt om så kan absolut INGENTING förstöra MIN dag. Den enda dagen då det verkligen är JAG som får all uppmärksamhet, alla är där för MIN skull. 

Jag är verkligen så sjukt pepp på att ta studenten nu så det finns inte på världskartan!

Jag vet att jag inte kommer ha några bra betyg över huvudtaget, men helt ärligt så bryr jag mig inte ett skit om de. Jag är bara så glad att jag aldrig har gett upp och slutat skolan. Jag gav aldrig upp, även i de svåraste tiderna så gav jag verkligen aldrig upp! 

Även om båda mina föräldrar kanske har lite problem med att visa känslor till mig och jag samma till dom (ibland iaf) så vet jag till djupet av mitt hjärta att dom ÄR stolta över mig. Även om dom inte funkar ihop så måste dom erkänna att dom har fixat ihop en riktigt sjukt bra unge, hehe;)

Jag ska inte avslöja något om vad jag har tänkt till studenten.. Men lite planer har jag allt.

Peace out// Dark Angel

Min berättelse..

Detta är MIN berättelse, enbart MIN! Det är mitt liv och min bakgrund, mitt trauma! Jag väljer exakt vad jag vill berätta eller ej!

Mitt namn är Erica Berglund, jag går tredje året på gymnasiet.

För ca tre år sedan stod jag på tågstations perrongen i Burlövs kommun och tänkte ta livet av mig, ingen visste varför jag ville ta livet av mig eller varför jag mådde så dåligt så att jag skar mig själv- INGEN VISSTE!

Början på 2012, Januari, anmäler jag den man som är orsaken till mitt självskadebeteende samt mina självmordstankar, det var pga våldtäkterna som utövades under ett och ett halvt års tid. Brotten ägde rum i en ort utanför Hörby, vilket betyder att fallet då kopplas till Lunds kommun.

Mannen var en mycket god vän både till mig och 2 av mina anhöriga tills den dagen då jag äntligen fick modet till att berätta för hela min familj.

Vad jag inte riktigt förstår det är att fallet aldrig gick vidare, det blev förhör flertal gånger utan någon som helst respons.

Det är två andra kvinnor som har anmält samma man för våldtäkt samt sexuellt ofredande, men där finns fler kvinnor som han har våldfört sig på sexuellt. Visst, det är ord mot ord, men tänker man inte efter om det är TRE kvinnor som anmäler SAMMA man för VÅLDTÄKT?? Får man inte sig en tankeställare då??

Mannen ifråga blir häktad för förhör, men inte i mer än tre dagar.

Under förhöret med mig fick jag vända ut och in på mitt privatliv, då jag fick frågor som tex. 

- Vad hade du på dig?

- Hur såg han ut?

- Hur gick det till?

- Hur kändes det?

- Kan du beskriva i detalj?

Vad hade du på dig?

Varför behöver ni veta vad man hade på sig? Oavsett om jag är fullt påklädd eller står naken ska inte ha någon betydelse, han ska inte röra mig ändå- ett nej är ett nej!

Men om det nu skulle hjälpa er i utredningen så var jag fullt påklädd med underkläder (trosor, strumpor och bh), mjukis byxor samt en lång ärmad tröja. Vill du veta en sak? Han kom faktiskt innanför de kläderna också!

Hur såg han ut?

- Två meters lång man på närmare 100-120 kg.

- Gula tänder

- Glasögon med tjockt glas, söndriga glasögon där han sedan fyllt i med svart penna.

- Blåa ögon med långa ögonfransar, stora svarta pupiller.

- Stor näsa

- Mustasch och skägg.

- Tunn hårig, mörkhårig

- Alltid mörka kläder på sig.

- Svarta converse skor med vita skosnören samt med mönster frame på tån av skon som han själv ritat dit.

- Silver/silverfärgade ringar på alla fingrarna.

- Silver / silverfärgade armband.

- Ett halsband med en "Torshammare" (Som i Naziströrelsen är en symbol för kraft och styrka). 

- Töjning i båda öronen

- Med skärsårs fyllda samt brännsårs fyllda händer, armar, ben, rygg samt bröst. 

- Tre piercingar i vänster ögonbryn, en piercing i tungan, en piercing i mitten av läppen (labrett). Har två hål till i läppen för      (snakebites).

- Tatuering på ryggen med texten- " I don't wanna be an angel, I just want to be GOD"

- Tatuering på höger underarm med en halvdöd katt.

- Tatuering på vänster underarm med texten- "If the pain goes on i'm not gonna make it"

Detta kanske är helt oväsentligt för dig/er, men för mig symboliserar detta det som förstörde mitt liv, det som gjorde att jag idag inte kan lita på många män. Varje gång jag hör hans namn är allt detta det första jag tänker på. Varje dag tittar jag mig omkring, rädd, för att stöta på honom eller se hans bil. Alltid är där någonting, varje dag, som påminner om den mannen som våldtog mig under ett och ett halv års tid. 

Hur det gick till?

Jag fick en "okänd" mans penis inkörd i min slida.

Han hade ett piercat ollon, en ring med en kula som lås.

Hur kändes det?

Jadu, det kändes för jävligt!

Att känna hur penisen körs in i slidan och sen känna den smärtan när din oskuld tas ifrån dig- den känslan är obeskrivlig!

Kan du beskriva i detalj?

Hmm.. Tror jag har gjort det ganska bra här ovanför.

Där är som sagt fler kvinnor som har precis samma tankar som jag angående denna mannen. 

Alla är vi rädd för att stöta på honom, 

- Vad skulle vi göra ifall vi träffa på honom?

- Hur skulle vi reagera om vi träffa på honom?

- Vad är lagligt att göra mot honom?

Vad som är lagligt att göra mot honom måste ju vara allting, för att det verkar ju som att det är helt OK att våldta mig och andra kvinnor och komma undan med det?? Eller har jag fel??

Jag hoppas verkligen att detta får upp ögonen på er och att ni inser hur dåligt det svenska samhället är pga av en så otroligt, rent ut sagt, MESIG sexualbrottslag. Helt ärligt så undrar jag om ni ens vet vad denna lagen innebär?

Ska verkligen en man få lov att förstöra en annan kvinnas liv genom våldtäkt och sedan gå fri?! 

Är det så Sverige ser på rättvisa?

Nu vet ni min bakgrund och kanske kan förstå de flesta av mina inlägg. 

Även om detta har hänt mig så vet jag att det är JAG som har makten nu! Jag är inte ensam om denna sortens upplevelse: jag kommer att kämpa för kvinnors rättvisa i samhället speciellt gällande de här målen! 

Jag gav inte upp då och jag kommer inte ge upp nu- jag är oslagbar!

JAG ÄR STARK!

Bekännelse..

Jag är inte ledsen så att jag gråter eller så.. men jag känner verkligen en tomhet i mig själv.. Att ha en pojkvän är verkligen ett säkert kort att hålla sig till för att behålla sin självsäkerhet.. Inte bara för att behålla sin självsäkerhet, det är så mycket mer än det.. En pojkvän är en kille man kan säga exakt allting till, en kille man litar på, en kille man alltid kan ha kul med men oxå en kille man kan vara ledsen och visa sina äkta känslor för. En pojkvän är den personen man kan lägga av sig all sin kärlek på och faktiskt få något tillbaka, inte bara i början utan hela tiden!

Jag kan erkänna att jag saknar honom så oerhört mycket ibland så att det verkligen gör ont i hela kroppen, och jag försöker få fram ord för att beskriva känslan men det går inte.. Jag ligger tyst på mitt rum och hör när mitt hjärta slår hårda men tomma slag. Just för tillfället slår inte mitt hjärta för någonting längre.. Jag saknar våra torra skämt, våra mysiga stunder tillsammans- ja, jag saknar allt det där gulliga.. Att få en puss på kinden, i pannan eller bara en spontan kram - det är något jag verkligen saknar från vår tid tillsammans.

Vi snackar inte med varandra idag, då jag själv har avslutat kontakten.. Jag anser att det är det bästa för båda två. Ja, jag saknar dig som fan varje dag. Men att vara vänner efter ett långt förhållande är som att säga: "Hunden dog, men om du vill kan vi behålla den?"


Jag har släppt det egentligen, men vissa stunder saknar jag dig extra mycket som NU till exempel.
Att avsluta ett förhållande när man bara har sätt DEN personen i sina framtidsplaner, delar hjärtat i tusen bitar - bokstavligen!

När jag ser bild på dig tänker jag genast på hur gärna jag vill krama dig och känna din personliga doft. Jag tänker på att det fortfarande kunde varit vi om vi hade skärpt oss och tagit hand om varandra på samma nivå. Jag hade så mycket kärlek att ge dig, men mot slutet märkte jag att vi inte låg på samma nivå längre, tyvärr.


Det tar tid att smälta grejor, och det kommer att ta tid att släppa dig helt och hållet, det kommer att ta tid för mig att kunna snacka med dig igen, tyvärr!


Du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta, men ju längre tiden går desto lägre ner hamnar du på listan.
Oavsett hur jag gör så kommer jag aldrig kunna glömma dig, du gav mig så mycket styrka när jag var som svagast. Jag önskar att du kunde förstå det och verkligen ta till dig att du var en stor räddning när jag inte hade någon annan. Vi har skapat så många minnen tillsammans så det vore synd att glömma bort det.

 Men jag är vuxen nog att kunna släppa saker o gå vidare i livet- vilket jag har gjort nu.

Peace out// Dark Angel

En vän till mig har uttalat sig såhär...

"Efter att åtskilliga gånger fått svaret "bra", när jag påtvingad av den sociala agendan blivit tvungen att intressera mig för mina medmänniskors dagliga mående, undrar jag nu - vad är det? Om man bortser från slitage på de diverse muskler i ansiktet på grund av den grimas som frekvent förknippas med just detta ord, "bra", så verkar det vara en behaglig och trivsam sinnesstamning. Fortsatt forskning i ämnet har tyvärr inte givit mig några betydelsefulla resultat, så nu rådfrågar jag allmänheten: Har du, direkt eller indirekt, haft några som helst symptom på detta begrepp? Kanske har eventuella anhöriga visat antydningar som kan knytas till detta mysterium? Tips och råd mottages tacksamt. Tyvärr lider jag av bristande resurser då mina studier enbart ligger på amatörnivå och finansieras av bidrag, men alla inblandade kommer nämnas vid namn - som tack - i inledningen på min kommande essä. Jag tänker nämligen gå till botten med detta. Inlägget, till största delen baserad på ironi såklart, var gällande vad som faktiskt ÄR "bra". Och hur jag i så fall märker det? Det kanske inte är roligare än såhär? Jag kanske mår bra? Det kan skrämma mig lite. Fast å andra sidan, vad är alternativet? Lugnet i döden lockar mig visserligen, men även de dagar som är värst kan jag väl inte ärligt påstå att jag VILL dö.. Eller? Missade spåret du är inne på totalt, och det är ju den mänskliga faktorn att apa efter resten av befolkningen. Att liksom anpassa sig till normen. Framför allt på internet, just facebook. Där det viktigaste som finns är vad andra människor har för tankar om en. Att det är sååå hemskt att sticka ut på minsta lilla sätt och att allt som räknas är att vara "normal" , som "alla andra". Även fast jag hatar ordet "normal" och tycker att det oftast får en sån motsägelsefull betydelse, då det brukar göra mer skada än nytta. Folk som förstorar begreppet in  absurdum och i jakten på det "normala", som de tror är lika med "bra", istället mår sämre. Jag tvivlar på att det är mycket sanning som ligger bakom alla klämkäcka statusuppdateringar som drar igång innan solen går upp där alla påstår att dom tagit 14 mil långa powerwalks till gymmet, och efter det lägger upp bilder på sin as- nyttiga frukost som avnjuts på balkongen med sin "bäste soulmate" och att dagen enbart bjuder på solsken som de har all tid i världen att hinna avnjuta medan deras pengar rullar in tack vare underhuggare på jobbet som gör slitgörat osv bla bla. En sådan jävla kommentar (som säkert inte ens är sann) tror jag är livsfarlig. Folk går över gränsen till vad som är rimligt bara för att försöka passa in till en, vad de tror, är en meningsfull existens. En existens som bygger på en lögn påhittad av en späd, hjärntvättad bloggprinsessa som påstår sig må såååå bra, vara sååå unik med egen stil, fan o hans moster, som sedan säger emot sig själv totalt och köper plastkirurgi - bara för att slippa rädslan till att INTE passa in. Tvi fan, vi mår lika jävla dåligt allihopa. Vi är bara fega små horor och missbrukare hela bunten. Det finns inget "bra". Livet är en lögn. En lögn som suger. Och som vi ändå aldrig kommer klara oss ur levande, hur mycket vi än stretar emot. "



Jag kan faktiskt hålla med min vän, vi är så oerhört rädda för att sticka ut lite från mängden. Varför är vi detta? Varför är vi så rädda för att våga vara oss själva? Även om min vän är lite bitter i texten så har hen en poäng faktiskt, ordet "bra" är bara ett meningslöst svar/fras för att slippa en motfråga, för att slippa att öppna sig, för att slippa att uttrycka sin känslor liksom. Ni som har mått dåligt innan vet exakt vad jag snackar om, och för er som inte har haft just detta problemet med att öppna sig.. Jag själv har något som kallas en "mask".. Den har har jag på mig 24/7 , ibland försvinner den när jag är själv. Masken gör så att det inte syns utåt att jag mår dåligt, är ledsen eller bara är på dåligt humör. Masken ger mig ett leende på läpparna som alla ser, men bara de närmaste märker när det är något fel. Jag vet, att jag borde berätta för folk hur jag tänker och känner, men för det mesta orkar inte jag att uttrycka mina känslor för någon som "bryr sig". Ibland vågar man lixom inte berätta för någon heller, för man hör hur folk snackar skit om varandra osv. Man vet inte riktigt vad folk säger om DIG. Där kommer vi tillbaka o nuddar ämnet som vi hade från början - vilket visar att detta är en ond cirkel helt enkelt.


Så folk- våga stå för vem ni är och var inte rädd för att sticka ut i mängden! :)




Peace out// Dark Angel

08.00..

Ringde klockan imorse, det blev lite zombieplåtning tillsammans med 2 goda vänner ;)
Jag blev riktigt nöjd med bilderna faktiskt. Men samtidigt så skäms jag som fan över mig själv.
Där är en del av mitt förflutna som, antagligen, aldrig kommer att försvinna, och det är mobbningen jag blev utsatt för från förskolan - 9:an (9 år)

Jag vet att jag inte ska jämföra mig med andra, men jag gör det omedvetet och blir osäker på mig själv samtidigt som jag egentligen inte bryr mig speciellt om vad andra tycker om mig.
När jag är hemma så känner jag mig säker och kan vara mig själv; visst det kan jag ändå, men inte riktigt på samma sätt lixom.

Känner mig lite ledsen över att där inte finns någon som kan acceptera mig för den jag verkligen är.
Känner mig ledsen över annat oxå faktiskt.. Saknar min pappa så att det gör ont i hjärtat.

Min pappa har alltid varit där, närvarande lixom. Ja, det var mitt egna val att flytta, men han kan ju finnas kvar mentalt ändå precis som min mamma gör. Min mamma hör av sig iaf. Vi har haft våra tvister mina föräldrar emellan och jag o mina föräldrar. Jag upplever att min pappa tyvärr har försvunnit mentalt. Vi har inte samma relation längre som vi hade innan.. :(
Jag har alltid varit pappas flicka lixom, vi var/är så lika, jag har alltid varit lite av en "pojkflicka".

Min pappa är som en stor jätte nalle, kramgo, snäll, omtänksam- lite för snäll ibland kanske. Jag älskar min pappa jättemycket och hoppas att han inte glömmer mig trots att jag inte bor hemma längre (vilket är min värsta mardröm- att han glömmer bort mig). Han har första platsen i mitt hjärta och den första platsen delar han tillsammans med min mamma.

Även om de är skilda o jag inte har haft den lättaste uppväxten så är jag väldigt glad över att jag har fått just detta livet, för jag är faktiskt stolt över mig själv och dit jag har kommit idag.

Men ingenting hade jag klarat av utan min familj och mina vid min sida.



Peace out // Dark Angel

Maj månad..

Har då börjat och jag är 41 dagar närmare min student. Jag har längtat så fruktansvärt mycket efter den dagen då jag går ut skolan. Redan i 8:an började jag räkna ner (då blev det ju år-vis), men nu idag danskar vi om DAGAR!!

Jag är så oerhört stolt över mig själv att jag har kommit så långt som jag har kommit trots alla omständigheter osv. Jag har suttit o gråtit när jag har pluggat, jag har varit arg för att jag inte har fått in informationen/ fakta som jag behöver för att klara ett prov.
Jag har gjort 1000 tals prov. Av de 1000 prov har jag väl lyckats klara ca 75% och kuggat på resten. Jag har skrivit så många uppsatser så det skulle kunna bli en bok, tjockare än en Harry Potter bok- arbeten jag själv har varit nöjd med och som jag har lagt ner hela min själ på UTAN att ens få ett G.

Trots detta så har jag aldrig gett upp, jag har fortsatt kämpa!

Jag kan erkänna: att jag kommer INTE gå ut skolan med högsta betyg i alla ämnena eller ens något bra betyg, men det som är viktigast för mig; det är att jag vet med mig själv att jag har gjort mitt bästa- och det räcker!!

Jag vet att båda mina föräldrar är stolta över mig då ingen av dom har gått ut skolan och tagit studenten. Och oavsett om de hade gått ut skolan eller ej så skulle de varit stolta över mig ändå!


En mycket god vän sa till mig en gång - "Du är stark gumman, låt ingen annan få dig att tro annat".

Jag föll, jag kämpade och jag segrade!


Peace out// Dark Angel