Det här med att sakna någon..

Det är jobbigt...

Jag har glömt hur du ser ut.
Jag har glömt känslan jag fick när jag var i din famn.
Jag har glömt hur det känns att vara med dig.
Jag har glömt bort din röst.
Jag har glömt bort din doft.

Jag glömt det fysiska helt enkelt, inte för att vill glömma utan för att jag har tvingat mig själv att glömma dig.
Det är dags att gå vidare och du är nu ett, av många, avslutade kapitel i min bok.

MEN.. Jag ångrar inte att jag träffa dig och lärde känna dig. Jag kommer fortfarande ihåg det roliga med dig. Dina dåliga repliker som " Hajdo" eller "frågor på de?" (på riktig skånska).
När det var fredagsmornar och du kommer in genom dörren och ropar: "FREDA' FREDA' FREDA' ", bara då var det fredag.

Som jag borde ha lärt mig för länge sedan så finns där ingenting som varar för evigt, inte ens vänskap..
Jag har glömt mycket men vissa saker kommer man ihåg extra mycket.. Din humor är en sak att komma ihåg, dina starka åsikter om saker och ting som ändå stämde till 99,9%. Men det som jag verkligen kommer att komma ihåg är det du gjorde mot mig som du lovade att aldrig göra.. Du svek mig... Det går att förlåta men aldrig glömma. Jag gjorde det du bad mig göra- påminna dig, men ändå var där något som gick fel.. Du kom aldrig dit..

Det som stör mig mest med det hela, det är att du är nog för "stolt" för att verkligen be om ursäkt och inse att det var DU som gjorde fel!

Jag har inte hört av dig på jag vet inte hur länge.. Jag kommer antagligen aldrig höra av dig igen, vilket ändå känns helt normalt då du försvann med jämna mellanrum, även när vi snacka... Så ingen förändring där..

Men ja.. Det var skönt att få detta ur sig oxå.

Ha det bäst alla!




Peace out// Dark Angel

Jaha, vart ska man börja egentligen?

Körkortet håller jag på med...
Jobb har jag inget...
Utbildning har jag ingen heller...
Jag vet inte om jag borde börja skolan i Danmark till hösten då jag inte är speciellt sugen på att få ett lån på mig innan 20 års ålder.
Är inte speciellt taggad längre, så som jag en gång var.. Frågan är egentligen VAD jag är taggad till överhuvudtaget.. Min tanke och mina förhoppningar är att jag ska må bättre om jag fixar mitt körkort INNAN hösten, men idiot som jag är så börjar jag först nu på allvar och plugga teori och kör hemma och även bokat in lektioner- exakt i samma period som alla andra vill ta sitt körkort- IDIOTI!!

Just nu känns det jävligt jobbigt faktiskt, har ingen lust, ingen energi, ingen ork till nånting egentligen.. Fysiskt skulle jag kunna klarat att springa flera varv, men mitt huvud hänger inte med. Jag har snart gått hemma i 1 år utan jobb, knappt någon kontakt med andra människor- man blir ganska knäpp i huvudet efter ett tag.

Jag behöver ett jobb, jag söker 100 tals av jobb varje månad för att tillfredsställa arbetsförmedlingen, utan några som helst resultat- någon intervju har jag haft men det har inte lett någon vart, jag börjar fråga mig: "Vad har alla andra som jag INTE har??"
Utbildning?
Körkort?
Snyggt utseende?

Arbetsgivare vill att man ska vara runt 20 års åldern och ha ca 20 års erfarenhet.. Hur vill dom att det ska kunna gå ihopa??
Jag är så trött på er!

Det är så många tankar som far runt i mitt huvud just nu, så jag blir helt ding alltså..
Mitt största och främsta mål är att klara mitt jävla körkort, det är prio 1.
Men det känns som att jag behöver en liten push på vägen lixom.. Jag har alltid velat tatuera mig, jag har presentkort fram till siste oktober, men jag vill ha den innan sommar månaderna börjar och sedan kommer rötmånaden plus att det fortfarande är varmt i augusti och september, och om jag ska gå i skolan till hösten så kommer jag inte hinna eller kunna fixa den till hösten heller vilket leder till att presentkortet bara är utkastade pengar.. Men samtidigt har jag sagt att jag vill fixa körkortet först och sen tatuera mig, som belöning menar jag, men efter som det blir som det blir så vill jag gärna göra den nu i det närmaste.


Sen funderar jag på att fixa en kontakt så att jag kan prata med någon om mitt liv, mitt förflutna, alla situationer i mitt liv.. Att snacka med någon utomstående bara.. Men problemet där är att jag orkar inte berätta hela min livshistoria ytterligare en gång till, jag tycker ändå att jag har gjort det tillräckligt genom de närmaste 10 åren..

Jag vill förlora mer i vikt, men har ingen motivation till det, jag gillar styrketräning, men jag har ingen lust att lägga pengar på ett gymkort som jag ändå inte kommer att använda- utkastade pengar!
Motivation? Vad är det egentligen? Den har jag tappat för länge sedan iaf..

Jag har ingen ångest eller något sådant, jag är bara sjukt jävla ledsen inombords, men jag försöker verkligen visa utåt att jag är stark, självsäker och alltid på topp, glad och tänker positivt.. Men i vissa stunder är jag helt tvärtom.. Vissa dagar vill jag hellre glo tv eller ligga i min säng och bara titta rakt in i väggen.. Jag har ingen stor lust över att baka mer, att prata med andra är jobbigt, att ta sig någonstans är jobbigt, att vara social i övrigt är jobbigt..

Att bli sviken och sårad är något jag egentligen är van vid, men det tär ändå på mig.. Jag är ingen robot som bara kan stänga av alla känslor.. Jag vet inte längre vad jag ska säga eller göra för att inte bli sviken eller sårad..

Allt bara känns så jobbigt och hopplöst.. Jag har ingenting att gå upp till, jag behöver egentligen inte gå och lägga mig heller för jag har aldrig någon tid att passa dagen efter.. Jag är knappt ute med kompisar längre för att jag knappt vet vilka som är äkta, har ingen lust, folk orkar inte åka till mig heller för jag bor ju så jättelångt ute på landet (ironi), tänk efter lite så kanske ni förstår att det är exakt lika långt på båda hållen!! -.-"


Vad ska det bli av mig egentligen?

Just nu vet jag varken in eller ut...

Men man ska aldrig ge upp oavsett hur svårt det verkar vara, allt ordnar sig till slut som sagt..


Peace out // Dark Angel

hmmmm.. .

Ja, vart ska man börja?

Kan börja med att jag har avslutat min kurs i Malmö iallafall. Jag har fått lära känna en helt underbar grupp med människor. Jag har fått lära mig en massa saker faktiskt, både om vårt samhälle, Danmark och mig själv. De 12 veckorna jag gick där fick jag verkligen kämpa för att vara kvar, jag har övervunnit en del av rädslan jag har för att snacka inför folk, tack vare denna underbara och härliga grupp av människor, under skrivandets stund så känner jag hur en tår rinner ner för min kind- jag saknar verkligen gemenskapen i gruppen, precis den gemenskapen jag hade med mina klasskompisar från 0:an (förskolan) - 9:an och den gemenskapen är väldigt svår att få idag.
Under de 12 veckorna har jag många gånger varit nära på att ge upp, men vet ni vad? Jag klarade av detta oxå! Precis som jag har klarat av allt annat. Jag har det jobbigt nu oxå, jag vet inte vem jag kan lita på, jag vet inte vilka som är mina vänner längre.

En människa jag verkligen saknar, det är min bästa vän. Hon som alltid fanns vid min sida, hon har och även jag själv bara försvunnit. Vi har ju saker på vars ett håll, men det känns som att det är mer än bara för lite tid som gör att vi inte snackar längre. Det känns som att vi, tyvärr, har vuxit ifrån varandra och det gör verkligen ont i hjärtat att tänka det. En helt underbar person som henne, jag hade tur som fick lära känna henne och ha henne som MIN bästa vän, massor med biobesök, några gymbesök, massvis med skratt såklart, hennes skratt och leende fick vilken dålig dag som helst att bli helt underbar. Om du läser detta så vet du exakt vem du är och jag vill bara att du ska veta att jag saknar dig så jävla mycket gumman, du kommer alltid vara i mitt hjärta- glöm inte att jag älskar dig <3

Sen finns där fler jag verkligen saknar..

Mina föräldrar, jag saknar en fast punkt lixom. Jag har det jävligt bra där jag är idag och är så oerhört tacksam för att jag får bo hos min "faster" och hennes man. Men man saknar ändå den där fasta punkten som man kan gå till- föräldrar är ju ändå föräldrar. Jag har hållit detta inom mig så länge, men jag kan inte vara tyst längre. Jag skiter helt och hållet i vem som blir sur, arg eller ledsen på mig, men jag har fan känslor jag med precis som någon annan människa.


Jag kan börja med min pappa:

Ni har väl sett filmer där dottern har en pappa som alltid finns där och skyddar henne, dottern kan alltid lita på sin pappa, dottern kan brottas, skratta och ha kul med sin pappa.. Jag önskar verkligen att jag hade en sådan pappa..

Jag känner mig som en idiot som saknar dig, men jag saknar dig något så fruktansvärt mycket. Jag hade en gång en pappa som jag kunde skratta, brottas och hålla på med. Men jag finns inte längre, där är en som har tagit min plats, ibland tror jag inte ens att du saknar eller älskar mig överhuvudtaget. Varken min pappa eller mamma. När jag skriver till dig betyder det att jag saknar dig och när jag inte skriver till dig betyder det att jag väntar att du ska sakna mig, men för det mesta får jag inte meddelanden. Jag existerar bara när du vill något.
Jag kanske inte gråter, men det gör verkligen ont.
Jag kanske inte säger något, men det känns faktiskt.
Jag kanske inte visar något, men jag bryr mig ändå.

Jag försöker att inte sakna dig, men till slut så saknar jag dig ändå.

"I wanna write "I miss you" on a rock and throw it in your face so you know how much it hurts to miss you.

"Best way to not get your heart broken is pretend you don't have one"
 Jag har hittat min egna väg nu och vill du inte vara delaktig i den vägen så kan jag inget mer än att säga hejdå.

Till min mamma:

Ni har sett filmer, där mamman och tonåringen bråkar ena sekunden men kan vara bästa vänner direkt efter, där dottern kan snacka om allt med sin mamma och mamman lyssnar och faktiskt uppmuntrar dottern.
Jag önskar verkligen att jag hade en sådan mamma faktiskt. Visst, jag och min mamma kan ha våra goda stunder, men jag känner ingen direkt samhörighet med min mamma. Där finns oftast ett MEN i allting.. När jag hade gått ut skolan.
1. Jag fick en tavla jag redan fått en gång innan, i studentpresent.
2. Jag hade väldigt många IG i betyget från gymnasiet, det min mamma säger då: dina betyg kunde varit bättre. Ja mamma, det kanske dom kunde, MEN
1. Jag HAR faktiskt gått ut skolan.
2. Jag hade inte bara skolan att fokusera på, allt som hände under tiden.
Att jag inte har gett upp ännu är ett under. 
När jag har ritat något, som oftast är dödskallar i olika former och olika design, jag ritar dödskallar för att jag tycker att dom är coola och har en charm som inte många förstår. Min mamma säger att mina teckningar av dödskallar är fina, MEN det är ju av en dödskalle. Varför inte bara säga att du antingen gillar teckningen och acceptera att jag gillar dödskallar eller bara säga rakt ut att du inte gillar teckningen. 

Min mamma har även hon varit med om en del, precis som vilken människa som helst. Hon har klarat sig hon med. Men hon håller kvar i gammalt. SLUTA!
Enligt henne själv: "Nä, det gör jag inte!" och så blir hon sur, och nu säger hon att hon inte blir sur. Jo, det gör du mamma! Du håller kvar i det gamla. Jag vet att du har allt som har hänt, sparat i en pärm. JAG VET! Det är inget bra mamma, du mår inte bra av det.
Jag vet att du har blivit sårad genom tiderna, jag vet allt!
Men tänk efter, vad hjälper det dig att hålla kvar i det gamla? Vad ger det för nytta? Det som har hänt har ju hänt, det går inte att få skiten ogjord.

På min student.
Du hjälpte inte till med mycke, en liten betalning av hälften av sakerna och lite pynt i partytältet. Pappa fanns där hela tiden, han fixade maten, han fixa dricka, han fixa dukningen, han diska efteråt, han städa efteråt- vad gjorde du? Du åkte hem!
M var nyopererad och hade smärta i hela kroppen och hon ställde sig och gjorde tårta på min student. Även om hon knappt kunde stå upp, så hjälpte hon till. Vad gjorde du!? Du åkte hem!
Kan säga att det är inte bara jag som har reagerat, det var ALLA som var på min student, vänner som familj!
Jag vet att du och M inte var bästa vänner då, men vet du vad? Det var inte pappa och M heller, men pappa höll ändå en god min för MIN skull. För helvete mamma!! Väx upp nån gång!! 

Jag känner ingen annan som är så bitter över saker som du. Jag kommer att få samtal eller mess för detta, men jag orkar inte spendera tid med någon som tar så mycket energi som du gör. Jag älskar dig mamma, det vet du att jag gör, du är ju min mamma och mamma är och förblir alltid mamma, men ingen av oss mår bra av att du är bitter över gamla saker, bitter över saker som händer. Man måste kunna släppa och gå vidare, man måste kunna se det ljusa i vardagen. Jag är jätteglad för att du håller på med det du gör på din fritid, jag är glad att du har vänner där, jag är glad över att du har vänner på jobbet.
Du sa till mig att det bara var en envägskommunikation mellan dig och M, mellan dig och dina andra vänner- har du funderat på varför det är så?
Har det någon gång slagit dig att det kanske är DU som gör fel? 
När jag var inne på akuten? Jag fråga varför du inte kunde komma in till mig, svaret du gav mig då såra mig väldigt mycke: "Du ringer ju bara när du e sjuk". "Varför ringer du inte din pappa?" Sen skrev du att du kunde komma in, men då var jag så ledsen så jag ville verkligen inte ha dig där.

Varför jag inte ringde min pappa var för att jag vet hur han är, han kommer inte till mig såvida jag inte ligger på min dödsbädd, för att han har ju sin egen familj.

Jag har ringt både till dig och pappa och frågat hur det är med er. Jag har skickat sms, där det står att jag älskar er eller att jag saknar er. Jag höll på med det ett tag, men vet du vad? Jag tröttna för att jag aldrig fick tillbaka något lika spontant som ett jag älskar dig mess eller jag saknar dig mess, inget samtal om hur det var med mig osv. Jag existerar inte i eran värd, varken din eller pappas.

För mig känns det som att mina föräldrar är bara några jag känner, där är aldrig någon fast punkt.
Där finns utomstående, som inte ens har ett familjeband till mig, som bryr sig mer om mig än vad ni två gör.

Jag älskar er av hela mitt hjärta och jag har alltid gjort och kommer aldrig sluta att älska er.
Kvittar hur lite ni bryr er, så kommer jag aldrig sluta älska er för jag vet hur det är att inte känna sig älskad. 

Nu har jag äntligen lättat mitt hjärta, och kommer må så superbra efter nån dag.
Mamma och pappa? Ni får bli hur sura, ledsna eller besvikna på mig som helst, men jag har försökt så många år att få er uppmärksamhet på både det ena och det andra sättet utan någon större respons. Det funkar för stunden, men det håller inte mer än en månad (MAX), tyvärr.


Jag försökte!





Peace out // Dark Angel

Fuck you man fuck you!

Jag saknar dig, det gör ont, det känns tomt, känns som att jag inte har någon att prata med, känns som att jag förlora mer än bara en vän.

Men ditt beteende är verkligen inte okej, först ljuger du om körkortet, sen ljuger du om vem du pratar med och sen säger du att du älskar en tjej du egentligen inte älskar. Hur ska jag kunna vara säker på att du älskar mig då?

Jag är så jävla ledsen inom mig just nu, det gör bara så jävla ont i hela mig. Jag försöker verkligen snacka med andra, men det går inte en minut utan att jag tänker på dig och att jag kunde snackat med dig istället. Jag saknar dig så mycke.

Erica!? Skärp dig nu! Han är inte värd din tid och energi. Han har ljugit, att ljuga överhuvudtaget är inget man gör, varken allmänt eller i förhållanden. Som du själv har märkt så kan han inte sluta ljuga. Han är till och med upptagen nu, och han som inte skulle kunna släppa dig?? Yeah right?! Häng inte läpp över han mer, han är ur världen nu och du har fått släppa ut dina känslor. 

Mister man 1 står där tusen åter, låt inget hindra dig från att våga älska igen ❤️ 

"Life is a climb but the view is great"

Peace out ✌️❤️

Mötet..

På kommunen idag gick bra, om va två veckor så vet jag om jag får bifogat ekonomiskt stöd.
Det var nog inget illa menat, men fick höra att det inte var rättvist mot M's barn att hon försörjer mig.
Nä, det vet jag oxå, jag är oerhört tacksam för att jag får bo hos dom jag bor hos nu, men fy fan vad jag känner mig i vägen hela tiden, det har kommit mer och mer nu, jag vet att dom ställer upp o så, fixar så att jag får mat på bordet, jag får värme, vatten, shampoo, sådana nödvändiga saker. Jag känner mig alltid välkommen men har ändå en känsla i kroppen som säger att dom är en aning trötta på mig- men det vet jag inte.. Så med mig hängandes som en jävla böld så får ju inte dom den ensamtiden dom behöver heller..
Jag är i vägen för det mesta tycker jag.

- Kan du köra mig till bussen?
- Kan någon hämta mig vid bussen?
- När kan jag ta bussen hem?
- Kan du hjälpa mig med detta?

Jag är trött på mig själv som ställer alla dessa frågor. Jag har inget jobb, ingen inkomst, inget körkort.
Det suger fet balle, ja det gör det! Men jag jobbar på det, jag söker hur många jobb som helst, jag jagar dom jag har varit på intervju hos, jag mailar, jag lämnar CV dit jag vill jobba. Jag vill ha ett jobb, jag vill ha mitt körkort, jag vill ha en fast inkomst, jag vill kunna flytta till något eget där jag inte behöver tänka på allt o alla. Jag behöver inte ha dåligt samvete över att vara i vägen, jag behöver inte känna mig som en jävla böld, jag behöver inte ha känslan av att jag mest är pest o pina. Jag säger inte att dom har sagt det- det har dom verkligen INTE sagt!! Men jag kan inte hjälpa hur jag känner det hela..

Dom ska åka iväg imorron och jag med. Dom mot Ullared o annat, själv ska jag till min pojkvän i malmö.
Första teorilektionen imorron (onsdag), träffa pappa på torsdag och tandläkaren på fredag.

Helt ärligt, detta kanske är något jag borde ta med mina föräldrar personligen men antagligen kommer dom inte lyssna. Men jag känner mig helt och hållet bortglömd av båda parterna. Efter studenten fick min kontakt med mina föräldrar ett abrupt slut, det var nästan som att dom tvingade sig själva till att "bry sig" om mig. Numera är det mer som att jag faktiskt inte finns längre, jag tillhör inte familjen mer. Jag är väl antagligen som en böld där med.

Jag insåg precis att där inte finns någon jag verkligen kan lita på till 100%
Mina närmaste vänner är nog M och N.. Känner mig mer "normal" när jag är med dom än när jag är med någon annan.

"Min andra halva" har jag glidit ifrån, du förlorade min tillit när du släppte min hand. Du svek mig nåt så fruktansvärt, det gör fortfarande ont idag, än idag kan jag sitta här hemma o bara stor tjuta för att jag köpte en klänning för över 1500kr utan att använda den till något speciellt, det är inte för att den kosta mig allt jag hade då, det var mer att jag sa att jag skulle gå med dig oavsett vad men du svek mig verkligen, jag har alltid ställt upp på dig, jag har alltid stöttat dig i vad du än tog dig ann, jag har funnits vid din sida i vått och torrt. Vad fick jag tillbaka??




Kanske inte världens snällaste inlägg, men det var skönt att få ur sig det.



Peace out // Dark Angel

Jag gråter alltså så lycklig jag är!

Från första början räknade jag år, men nu snackar vi om lite mer än 2 veckor (16 dagar kvar!)

Nu är de bara 1 vecka kvar med lektioner (min sista vecka någonsin med lektioner) sen är det mest suppe, bal (balen jag INTE ska gå på), utspark, fika med klassen, fika, fika osv.

Detta är helt sjukt, jag drömmer om min student varannan natt (känns de som iaf). Men i varje dröm så är det alltid någonting som går fel men samtidigt är jag så oerhört glad och lycklig, konstigt jag vet!

Oavsett vad som händer runt om så kan absolut INGENTING förstöra MIN dag. Den enda dagen då det verkligen är JAG som får all uppmärksamhet, alla är där för MIN skull. 

Jag är verkligen så sjukt pepp på att ta studenten nu så det finns inte på världskartan!

Jag vet att jag inte kommer ha några bra betyg över huvudtaget, men helt ärligt så bryr jag mig inte ett skit om de. Jag är bara så glad att jag aldrig har gett upp och slutat skolan. Jag gav aldrig upp, även i de svåraste tiderna så gav jag verkligen aldrig upp! 

Även om båda mina föräldrar kanske har lite problem med att visa känslor till mig och jag samma till dom (ibland iaf) så vet jag till djupet av mitt hjärta att dom ÄR stolta över mig. Även om dom inte funkar ihop så måste dom erkänna att dom har fixat ihop en riktigt sjukt bra unge, hehe;)

Jag ska inte avslöja något om vad jag har tänkt till studenten.. Men lite planer har jag allt.

Peace out// Dark Angel

Min berättelse..

Detta är MIN berättelse, enbart MIN! Det är mitt liv och min bakgrund, mitt trauma! Jag väljer exakt vad jag vill berätta eller ej!

Mitt namn är Erica Berglund, jag går tredje året på gymnasiet.

För ca tre år sedan stod jag på tågstations perrongen i Burlövs kommun och tänkte ta livet av mig, ingen visste varför jag ville ta livet av mig eller varför jag mådde så dåligt så att jag skar mig själv- INGEN VISSTE!

Början på 2012, Januari, anmäler jag den man som är orsaken till mitt självskadebeteende samt mina självmordstankar, det var pga våldtäkterna som utövades under ett och ett halvt års tid. Brotten ägde rum i en ort utanför Hörby, vilket betyder att fallet då kopplas till Lunds kommun.

Mannen var en mycket god vän både till mig och 2 av mina anhöriga tills den dagen då jag äntligen fick modet till att berätta för hela min familj.

Vad jag inte riktigt förstår det är att fallet aldrig gick vidare, det blev förhör flertal gånger utan någon som helst respons.

Det är två andra kvinnor som har anmält samma man för våldtäkt samt sexuellt ofredande, men där finns fler kvinnor som han har våldfört sig på sexuellt. Visst, det är ord mot ord, men tänker man inte efter om det är TRE kvinnor som anmäler SAMMA man för VÅLDTÄKT?? Får man inte sig en tankeställare då??

Mannen ifråga blir häktad för förhör, men inte i mer än tre dagar.

Under förhöret med mig fick jag vända ut och in på mitt privatliv, då jag fick frågor som tex. 

- Vad hade du på dig?

- Hur såg han ut?

- Hur gick det till?

- Hur kändes det?

- Kan du beskriva i detalj?

Vad hade du på dig?

Varför behöver ni veta vad man hade på sig? Oavsett om jag är fullt påklädd eller står naken ska inte ha någon betydelse, han ska inte röra mig ändå- ett nej är ett nej!

Men om det nu skulle hjälpa er i utredningen så var jag fullt påklädd med underkläder (trosor, strumpor och bh), mjukis byxor samt en lång ärmad tröja. Vill du veta en sak? Han kom faktiskt innanför de kläderna också!

Hur såg han ut?

- Två meters lång man på närmare 100-120 kg.

- Gula tänder

- Glasögon med tjockt glas, söndriga glasögon där han sedan fyllt i med svart penna.

- Blåa ögon med långa ögonfransar, stora svarta pupiller.

- Stor näsa

- Mustasch och skägg.

- Tunn hårig, mörkhårig

- Alltid mörka kläder på sig.

- Svarta converse skor med vita skosnören samt med mönster frame på tån av skon som han själv ritat dit.

- Silver/silverfärgade ringar på alla fingrarna.

- Silver / silverfärgade armband.

- Ett halsband med en "Torshammare" (Som i Naziströrelsen är en symbol för kraft och styrka). 

- Töjning i båda öronen

- Med skärsårs fyllda samt brännsårs fyllda händer, armar, ben, rygg samt bröst. 

- Tre piercingar i vänster ögonbryn, en piercing i tungan, en piercing i mitten av läppen (labrett). Har två hål till i läppen för      (snakebites).

- Tatuering på ryggen med texten- " I don't wanna be an angel, I just want to be GOD"

- Tatuering på höger underarm med en halvdöd katt.

- Tatuering på vänster underarm med texten- "If the pain goes on i'm not gonna make it"

Detta kanske är helt oväsentligt för dig/er, men för mig symboliserar detta det som förstörde mitt liv, det som gjorde att jag idag inte kan lita på många män. Varje gång jag hör hans namn är allt detta det första jag tänker på. Varje dag tittar jag mig omkring, rädd, för att stöta på honom eller se hans bil. Alltid är där någonting, varje dag, som påminner om den mannen som våldtog mig under ett och ett halv års tid. 

Hur det gick till?

Jag fick en "okänd" mans penis inkörd i min slida.

Han hade ett piercat ollon, en ring med en kula som lås.

Hur kändes det?

Jadu, det kändes för jävligt!

Att känna hur penisen körs in i slidan och sen känna den smärtan när din oskuld tas ifrån dig- den känslan är obeskrivlig!

Kan du beskriva i detalj?

Hmm.. Tror jag har gjort det ganska bra här ovanför.

Där är som sagt fler kvinnor som har precis samma tankar som jag angående denna mannen. 

Alla är vi rädd för att stöta på honom, 

- Vad skulle vi göra ifall vi träffa på honom?

- Hur skulle vi reagera om vi träffa på honom?

- Vad är lagligt att göra mot honom?

Vad som är lagligt att göra mot honom måste ju vara allting, för att det verkar ju som att det är helt OK att våldta mig och andra kvinnor och komma undan med det?? Eller har jag fel??

Jag hoppas verkligen att detta får upp ögonen på er och att ni inser hur dåligt det svenska samhället är pga av en så otroligt, rent ut sagt, MESIG sexualbrottslag. Helt ärligt så undrar jag om ni ens vet vad denna lagen innebär?

Ska verkligen en man få lov att förstöra en annan kvinnas liv genom våldtäkt och sedan gå fri?! 

Är det så Sverige ser på rättvisa?

Nu vet ni min bakgrund och kanske kan förstå de flesta av mina inlägg. 

Även om detta har hänt mig så vet jag att det är JAG som har makten nu! Jag är inte ensam om denna sortens upplevelse: jag kommer att kämpa för kvinnors rättvisa i samhället speciellt gällande de här målen! 

Jag gav inte upp då och jag kommer inte ge upp nu- jag är oslagbar!

JAG ÄR STARK!