Aldrig hade jag ens vågat tro att det skulle bli såhär när jag började på den där kursen i höstas..
Första dagen hade jag en sådan fruktansvärd ångest.. Man skulle lära känna nya människor, det handlade om nya utmaningar för min del, något utanför "my comfort-zone" lixom, bara tanken på att behöva prata med nya människor gav mig ett illamående som inte går att beskriva med ord, MEN, jag klarade det!
Vi var 6 pers första dagen, någon dag efter kom där 1 till, en kille som i mina ögon såg hård men väldigt osäker ut. Han var klädd i blåa jeans, vit tröja, svart jacka och en svart mössa som satt som, ja jag vet inte vad.
Jag kan inte släppa det ögonblicket, han tittade inte på mig överhuvudtaget, kändes som att han tittade på alla andra utom mig om jag ska vara helt ärlig, haha.
Den killen har idag en väldigt stor plats i mitt hjärta, han har haft det ett bra tag nu, men efter lite oroligheter mellan oss så har vi sagt att vi ska hålla i varandra istället för att fösa bort varandra. Som vi sa innan ikväll när vi pratade, vi har gjort de dom flesta gör i ett förhållande, inget bråk eller så, men en hyfsat livlig diskussion :)
Vi KAN säga ifrån om någon av oss göra något som den andre inte tycker är okej eller liknande, UTAN att bli sura på varandra :) *tummen upp*
Det är så skönt att ha någon som faktiskt uppskattar mig, som inte tar mig för givet eller behandlar mig illa. Någon som tar mig för den jag är, någon som inte vill ändra på mig. Han får mig att må bra!
Och att höra att jag är den rätta värmer i mitt hjärta så jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Det som är det bästa med vår relation är att vi kan prata om allt mellan himmel och jord. Jag kan faktiskt säga till om jag inte mår bra, och då är han där och stöttar mig, vilket jag inte har varit med om att en kille har gjort innan. Att veta att han håller mig om ryggen hela vägen är en underbar känsla. För jag VET att han kommer att finnas där för mig precis som jag kommer att finnas där för honom.
Jag kan inte beskriva hur tacksam jag är för den kursen i höstas.
I dagens samhälle är ju teknologin större än det verkliga sociala livet, folk sitter vid datorer, telefoner, paddor- you name it! Jag kunde inte för mitt liv tänka mig att träffa någon i det verkliga sociala livet, ganska coolt och udda (om man kan säga så) ändå :)
Alla dessa morgnar då man har varit smått nervös och pirrig för att åka till kursen för att jag visste att han skulle vara där, att vi skulle ta samma stadsbuss dit, att veta att jag kunde vara nära honom- låter helt creepy, jag vet!, men så var de iallafall. Att gå med honom till kursen och sedan stå och vänta på bussen tillsammans när man skulle hem. Jag visste att jag tyckte om honom riktigt riktigt mycket, men vem skulle tycka om mig tillbaka egentligen?
När han började med att ropa "FREDA! FREDA! FREDA!" på fredagarna (såklart), bara DÅ var det fredag. Jag kommer ihåg en fredag då han var sjuk, så vi ringde upp han, eftersom han var saknad (inte bara av mig då :P ), så vi fick honom till att ropa "FREDA!". Tack men det blev ändå inte samma feeling lixom. Den där underbara fredagskänslan fanns inte där när han inte var närvarande.
Det är kul att tänka efter, för jag hade aldrig några funderingar på att det faktiskt kunde bli han och jag någon gång, det tog oss ungefär 9 månader att förstå att vi hör ihop, haha. Det tog alltså ett bra tag innan polletten trillade ner...
Finns ingenting som INTE skulle funka mellan oss, så vi får hoppas på det bästa. Men det känns så pass bra så vi kommer nog hålla ihop ett bra tag :)
Jag vill tacka arbetsförnedringen (arbetsförmedlingen) och Work for you för att ni gjorde detta möjligt.
Det enda arbetsförmedlingen har lyckats med, great job!
Peace out // Dark Angel
